Folkhögskolan är lite som en fri teatergrupp
Ledare Jag är nästan född på Folkis. Min far arbetade på Munka folkhögskola, gamla Nordvästra Skånes folkhögskola, från 1950-talet till 1980-talet och nu har jag snart slagit hans rekord med 5 år.
Helle Dahl är Ledamot i Folkhögskollärarnas förbundsstyrelsen och lärare på Wendelsbergs folkhögskola.
Vad är jag för en självplågare, som fortsätter jobba på Wendelsbergs folkhögskola, utanför Göteborg, år efter år? Svaret för mig är att det finns ingen plåga och ingen stagnation på mitt arbete, utan det är den plats i världen där jag får möta de intressantaste människorna, bygga relationer med dem och ibland dessutom göra relativt intressanta saker själv.
Men utan detberömdabananskalet hade jag inte drattat i folkhögskoledammen.
I gymnasiet blev jag intervjuad i den lokala tidningen nst om mina framtidsdrömmar, eftersom jag spelade Lorca tillsammans med de andra i gymnasiets teatergrupp på Jarl Kulle- scenen, och jag svarade: ”Jag skulle vilja jobba i en fri grupp – en teatergrupp där man får göra lite av varje – för jag tycker att allt med kultur är så roligt och kan inte välja.”
Och folkhögskolan är lite som en Frigrupp.
För det första går stället runt på kreativitet och kaffe. Alla vill vara kreativa men ingen vill administrera. (Tack Ylva för att du tar hand om papperena!)
För det andra vet vi att det blir långkörare och publikdragande klassiker som vi vet att publiken vill ha. Men det finns oftast möjlighet att göra en modern tolkning av Macbeth, där skådespelarna har rosa boll-antenner och plötsligt brister ut i sång.
För det tredje är frigruppen som en dysfunktionell familj, som antingen är konflikträdd och därför låter alla göra precis som de vill eller är auktoritetsbunden och därför låter alla göra precis som de vill. Eller så har folk helt enkelt dåligt minne.
Och så har alla varit med alla.
Det som skiljer folkhögskolan och frigruppen åt är att du slipper kuska runt på vägarna i en liten minibuss mellan hålorna i mellersta Sverige (Om du inte jobbar på en folkhögskola med filialer i hålor i mellersta Sverige.)
Jag har alltså hamnat på folkhögskola, en helt underbar arbetsplats, tröttnar jag på min ”dysfunktionella familj” kan jag gå hem till min egen.
