Vi är i 150-års-jubileumsåret...
Krönika Författaren Stewe Claeson har 10 000 dagbokssidor från sextiotalet. En handlar om hans första dag som folkhögskollärare.
Stewe Claeson är prisbelönad författare som bland annat fick Selma Lagerlöfs litteraturpris 2015. Hans senaste bok, Snön faller i Cochise County, utkom våren 2017. Han arbetade i mer än 40 år som lärare och rektor på olika folkhögskolor.
Det slog mig att jag varit med i över 50 av de åren – jag tror att jag hade min första artikel i Tidskriften 1968, eller möjligen 1969 (Palle Ternings tid). Så när Øyvind Krabberød i senaste numret av den norska tidskriften Folkhøgskolen hade en anmälan om min senaste bok konstaterade han också att jag i den skriver att jag säkert har 10 000 handskrivna dagbokssidor från 60-talet och framåt. Och sedan frågade han om jag inte tänkt göra en likadan bok som Amerikaboken (Snön faller i Cochise County) om mina folkhögskoleerfarenheter. Det hade aldrig föresvävat mig. Memoarer har jag tänkt undvika. Men jag rotade fram de gamla dagböckerna. Sånt är vådligt. Jag såg vad jag skrev 1966 (!) när jag började på Färgelanda (Dalslands folkhögskola). Jag undrar hur många som är verksamma i dag (ja, Gösta Vestlund förstås, men av vanliga dödliga...) som minns hur det var för 50 år sen. Ett utdrag ur dagboken:
Dalsländska Färgelanda. Man kan ännu ta rälsbussen genom detta lilla landskap. Jag svänger med min lånade väska in från den obetydliga centrumbebyggelsens genomfartsväg förbi en vit byggnad med ett par småbutiker utan att jag har en aning om att just här börjar de närmaste fyrtio femtio åren av mitt liv. Just denna dag blir jag 24 år gammal. Folkhögskolans nytillträdde rektor, Lars k, bjuder på te. I huvudet rör sig en massa ettor och nollor, eftersom det sista Kent F. gjorde innan jag lämnade lägenheten i Landala var att försöka förklara för mig vad kretslogik innebar, han skrev
in ett problem i min dagbok för mig att lösa första kvällen i Färgelanda, men han kunde ju inte veta att rektorn och en av lärarna med sin starkt göteborgsdialektala hustru skulle bjuda på te. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till kretslogiken. Detta är september 1966. Mest pratar vi vid bordet i den jättelika rektorsbostaden om att någon mördat Sydafrikas apartheidledare Verwoerd. Jag frågar oskuldsfullt hur gammal skolan är och hur många vi är, och vi är inte många, sex lärare och några som kommer för att ha sång och gymnastik. Men den nytillträdde rektorn hör att jag just fått ett uppdrag att skapa ett signalsystem med ettor och nollor, och ber mig göra höstens schema för årskurs ett och två. Det första jag gör i svensk folkhögskola är att lägga schema för en verksamhet jag inte sett, ämnen jag bara hört talas om, lärare jag aldrig mött och lokaler jag bara fått en kort rundvandring genom. Det första jag gör i svensk folkhögskola är att organisera något jag inte har en aning om.
