Vår pedagogik blir aldrig färdig
Krönika Folkhögskolepedagogiken omformuleras ständigt. Den sitter inte i väggarna utan bärs upp av alla i folkhögskolan, skriver Ambika Hansell EK.
Ambika Hansell Ek arbetar som handläggare på RIO, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, och har tidigare arbetat som lärare på flera folkhögskolor, senast på Malmö folkhögskola.Hennes mamma äger några värmländska skogsfår och av deras ull brukar hon sticka olika plagg.
Jag minns min första tjänst på folkhögskola. Jag befann mig i slutet på min utbildning vid Lunds Universitet och läste en fristående grundkurs i pedagogik. Samtidigt skickade jag ut spontanansökningar och fick erbjudande om ett halvtidsvikariat på en folkhögskola i Skåne, lärare på Allmän kurs i ämnena livs-åskådning och engelska under ett halvår.
Folkhögskola för mig var något nytt. I ärlighetens namn visste jag nog inte helt vad jag gett mig in på. Att det dessutom fanns en särskild pedagogik på folkhögskola som skulle omsättas i en praktik var också utmanande men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var och vad det innebar för mig.
Mina teoretiska kunskaper inom humaniora och beteendeveten-skap skulle nu prövas i praktiken med målgrupper och individer som inte tillhör ett ”strategiskt” urval och vars motiv och motivation att studera var grundligt hämmade. Det stod dock snabbt klart för mig att arbeta med människors utvecklingsprocesser (som man gör på folkhögskola) är i mångt och mycket att möta sig själv, den egna värdegrunden, människosyn, kunskapssyn, samhällssyn och syn på lärande.
Jag utmanade ständigt mina kurskamrater vid universitetet: vad är egentligen pedagogik och för vem? Det vi läste om på universitetet stämde ju inte med min upplevelse på folkhögskola. Den pedagogiska teoribilden avgränsades till klassrummet, ett ämne och utgick ifrån att människor som studerar har färdiga motiv, motivation och mål med sina studier. Hur kan man förstå det utifrån en pedagogisk grundsyn?
Som ni säkert förstår var det ju något med det här ”skavet” i mötet mellan teori, praktik, värdegrund och att få det att gå ihop som fick mig att stanna kvar i folkhögskolevärlden. Ytterligare en faktor var det att se hela människan. Grundtvig har ju formulerat detta i den (då) provocerande formuleringen: först människa sedan kristen.
Folkhögskolans ”anda” och pedagogik, sitter inte i väggarna, den bärs upp av alla de individer som befolkar folkhögskolan, att studera på folkhögskola har ett syfte som står över formell ämnesbehörighet, nämligen att bli en samhällsmedborgare med redskap för att kunna påverka och forma framtiden. Det innebär att om man jobbar på folkhögskola är man också en del av den rörelsen. Folkhögskolepedagogikens praktik är inget beständigt, den utvärderas och omformuleras ständigt – man blir liksom inte färdig. En kanske jobbig tanke för den som är ny på folkhögskola och möter samma funderingar som jag själv hade en gång. Eller är det inte just därför man jobbar på folkhögskola?
