Studerande på folkhögskola bär med sig en unik historia
Krönika Folkhögskolan har stor betydelse för de som riskerar utanförskap och ger möjlighet att ta del i samhället på samma villkor som andra samhällsmedborgare, skriver Ambika Hansell Ek i sin krönika.
Ambika Hansell Ek arbetar som handläggare på RIO, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, och har tidigare arbetat som lärare på flera folkhögskolor, senast på Malmö folkhögskola.
Jag sitter på en föreläsning på Hagabergs folkhögskola, där fortbildningskursen Allmän kurs i utveckling håller sin andra träff. Jag är där som processledare och temat för träffen är pedagogiska undervisningsprocesser. Ämnen som motiv för lärande, undervisningsstrategier, specialpedagogik och didaktik belyses utifrån deltagares behov. Som vid alla träffar kontextualiseras forskningen och praktiken i ljuset av bildning. Vilket medför ytterligare dimensioner i det pedagogiska tänket. Jag reflekterar över mina tidigare erfarenheter som lärare och slås av hur komplex undervisningen är, särskilt vad gäller deltagare med funktionsnedsättning. Hur iscensätts bildningspraktiken med deltagare som har särskilda behov och där det dessutom finns olika behov i samma klass? Och hur har folkhögskolans pedagogik och didaktik utvecklats i mötet med dessa deltagare över tid?
En av de första offentliga beskrivningarna om funktionsnedsattas studier på folkhögskola finns formulerad i en statlig utredning från 1969; Bättre utbildning för handikappade. Enligt den är det folkhögskolans pedagogiska frihet, bildningsmiljön med internatet och det sociala sammanhanget som skapar särskilt goda förutsättningar för deltagargruppens studietid. Utredningen föreslår en rad anpassningsmöjligheter och refererar till ett betänkande för Lärarutbildning och folkhögskola; Folkhögskolan en skola för ungdom med problem eller handikapp. Skälet till att den förstnämnda utredningen skrevs är för att man såg att deltagargruppen ökade på folkhögskola, precis som idag.
Folkhögskolan har en fortsatt stor betydelse för olika studerandegrupper. Kanske mest för de som riskerar utanförskap och möjlighet att ta del i samhället på samma villkor som andra samhällsmedborgare. Då både funktionshinderbegreppen, samhället i sig och forskning kring pedagogik och didaktik har förändrats över tid är det svårt att dra några faktiska slutsatser om utvecklingen mellan folkhögskolans pedagogik och didaktik i relation till deltagargruppen. Dock är frågan fortsatt intressant, bland annat för att formulera en pedagogisk utveckling där forskning och praktik sker parallellt.
Studerande på folkhögskola bär med sig en unik historia i en kontext som speglar olika behov, intentioner och motivation för studier. Ett sammanhang som återspeglas i klassrummet och blir en del av de pedagogiska processerna. Betungande kanske någon tycker, spännande och intressant tycker andra, inklusive jag själv. Det är ju faktiskt här som folkhögskolan genom sin frihet och bildningsmiljö har kapacitet att vara innovativ och fortsatt utveckla den pedagogik och didaktik som är unik med folkhögskolan.
