Samtal för en mänskligare värld
Krönika I en tid av polariserad debatt blir folkhögskolans gemenskap och samtal om existentiella och politiska frågor också viktigare än någonsin, skriver Karin Jacobson, lärare på Stadsmissionens folkhögskola.
Karin Jacobson är lärare på Stadsmissionens folkhögskola och en av initiativtagarna till Folkhögskolornas klimatnätverk
Vi har kokat kaffe, köpt kanelängd och gjort en ambitiös dagordning. Det är varmt i rummet och fullt sjå att fördela ordet när visioner och förslag virvlar runt mellan kvinnan från Västerbotten på en skypelina, de från Göteborg på en annan, han från Sigtuna på någons facetime och de tjugotalet församlade runt bordet. Men det gör ingenting. Det viktiga är inte vad som sägs. Det är, som någon kommer fram och säger efteråt, något annat: ”Jag är så glad att jag kom. Det var så fint att få se er, att veta att jag inte är ensam”
Just det där, att erbjuda gemenskap, har alltid varit en del av folkhögskolans själ. Oavsett om det, som ovan, sker under ett möte med Folkhögskolornas klimatnätverk, eller under en temalektion på Allmän kurs. I en tid av polariserad debatt och med odemokratiska krafter hängande på låset, såväl i det offentliga samtalet som i klassrummen, blir folkhögskolans gemenskap och samtal om existentiella och politiska frågor också viktigare än någonsin.
De statliga direktiven för utbildningsformen folkbildning uppdrar åt oss att ”stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin, bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen, bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället, och bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.”Med andra ord, att värna demokratin genom utbildning och kultur. Kan man egentligen tänka sig någon vackrare programförklaring för en utbildningsinstitution år 2020?
En uppvärmd omvärld kräver dock en uppdaterad arbetsbeskrivning. I den nyutkomna boken Upphettning. Demokrati i klimatkrisens tid, skriver författarna och forskarna Martin Hultman, Daniel Lindvall och Kjell Vowles om de växande hoten mot demokratin från den auktoritära högernationalismen, där också klimatförnekelse ingår. Den organiserade klimatförnekelsen kan enligt dessa förstås som en reaktion på vetenskapliga fakta som upplevs som ett hot mot en – oftast manlig – självbild byggd på fossilsamhällets privilegier. I ljuset av detta borde det vara en prioriterad uppgift för alla utbildningsväsendets aktörer, folkhögskolorna i synnerhet, att arbeta för att ytterligare vidga samtalet om demokrati till att inkludera fler grupper – och att i fler aspekter förhålla sig till de frågor om tillväxt och fördelning av resurser som klimatfrågan oundvikligen implicerar. Eller, som Agenda 2030 och FN:s globala mål så vackert uttrycker det:
Leave no one behind.
