Wolgers: Systemet bäddar för en adhd-definition

Vem har inte hört någon triumferande utbrista att de har en släng av adhd? Så framsynt att ta bort stigmat och hylla diagnosen som en superkraft. Eller? Tankarna börjar virvla när stockholmsmoderaterna föreslår obligatoriska adhd-tester för skolbarn i utsatta områden och tar ytterligare fart på en lärarträff vars tema är deltagare med behov av extra stöd. Inläggen är av hög relevans, men ändå är det något som skaver. Jag landar i att jag söker en strukturell analys av varför antalet adhd-diagnoser har mångdubblats på sistone.

Känslig fråga

Snabbt hamnar jag i Katarina Bjärvalls bok Störningen, om överdiagnostiseringar av adhd – en känslig fråga, då de vars liv förbättrats med hjälp av en diagnos och medicinering kan uppfatta att de förminskas. Är då inte överdiagnostisering ett lyxproblem? Jag låter svaret hänga i luften, medan jag listar orsakerna till överdiagnostiseringen. En segregerad skola och stökig klassrumsmiljö bidrar till koncentrationssvårigheter, som lättvindigt individualiseras i en adhd-diagnos i stället för att betraktas som det klass- eller arbetsmiljöproblem det rätteligen är. Att vara fattig stressar familjen. De med socioekonomiska svårigheter har lättare att få diagnosen. Kliniker, läkemedelsindustrin och branschnära experter står varandra nära. En tänjbar, inkluderande och kronisk diagnos som kräver dyr medicin gynnar läkemedelsindustrin. Psykiatrin, vården, patienten, föräldrar, läkare, regionernas utredningsenhet, privata bolag som utreder åt regionerna, psykologen, politiken och BUP bidrar alla med sina bevekelsegrunder till diagnos-inflation. Timmar vid skärmen kan leda till en oförmåga att slutföra uppgifter, hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter, vilket sammanfaller med symptomen för adhd.

Adhd-definition med bred träffyta

Många krafter drar åt samma håll. Gränsen mellan en identifierbar definition och livsomständigheter är förhandlingsbar. Diagnosen töms på innehåll. Jag slås av tanken att diffusa problem och mångfacetterade personligheter strömlinjeformas på löpande band för att pressas in i en mall, till en legitim och mätbar avvikelse. Det osunda kanske bor i det samhälle som genom sina normer och former lämnar många utanför? Vad har detta har med folkhögskolan att göra? Statsbidragets konstruktion bidrar till att folkhögskolor gynnas av att rapportera så många deltagare med funktionsnedsättning som möjligt. Det bäddar för en adhd-definition med bred träffyta.

En fråga som restes på lärarmötet är om vi gör deltagarna en björntjänst om vi anpassar för mycket. Kan högskolestudier försvåras? Leder inte individualiseringen av strukturella problem till en flack förståelse? Osynliggör vi klassklyftor? Stärker vi ömsom välmenta, ömsom osköna drivkrafter? Adhd-medicinerna är effektiva, men varför saknas fokus på biverkningarna: högt blodtryck, hög puls, nedstämdhet, minskad aptit, störd sömn, självmordstankar och aggressivitet? Samtidigt som en diagnos räddar många från kaos till ett fungerande liv får överdiagnostiseringens konsekvenser sällan eller aldrig utrymme.

Benton Wolgers, lärare på Birkagårdens folkhögskola och styrelseledamot i Lärarförbundet Folkhögskola.