Folkhögskolans lärare behöver högre lön

Jag var 25 år när jag började som lärare på Högalids Folkhögskola utanför Kalmar. Året var 1997 och internet hade precis slagit igenom. Jag vill minnas att jag skaffade min första mobil samma år. Fem år tidigare hade jag själv varit deltagare på Värnamo Folkhögskola med målet att söka dåtidens 1–7 lärarutbildning. Tanken var att jobba på mellan­stadiet, men så blev det inte. Innan jag riktigt förstått vad som hänt hade jag fått ett vikariat på en folkhögskola. Jag minns hur nervös jag var, många deltagare var i min egen ålder och jag förberedde varje lektionspass i detalj. 

De första åren gjorde jag allt jag kunde för att få vara kvar samtidigt som jag försökte förstå folkhögskolevärlden. Deltagare, vuxet förhållningssätt, omdömessättning och bildning var några av många nya begrepp att förhålla sig till. Anställningen blev fast och jag sökte till F-linjen och sedan fanns ingen återvändo. Folkhögskolan har varit platsen för mig i mer än halva mitt liv och det skulle inte förvåna mig om det är här jag går i pension.

Listan kan göras lång men för mig landar det i att det är svårt att hitta ett annat lärarjobb som ger tillbaka så mycket som det jag har. 

Anledningarna är många till att jag inte prövat mina vingar någon annanstans. Under årens lopp har inte ens olika ledartyper eller olika syn på vad som förväntas på mig som lärare fått mig att tvivla på att det jobb jag har är det bästa en lärare kan önska sig. Men vad har då folkhögskolan för kraft som gör att så förhållandevis få som hamnar här byter till andra skolformer?  

För mig är en stor del av svaret att jag kunnat hitta ny drivkraft på många olika plan och utmana mig själv från år till år. Synen på lärande, mångfald och människosyn är också viktigt. Listan kan göras lång men för mig landar det i att det är svårt att hitta ett annat lärarjobb som ger tillbaka så mycket som det jag har.

Vi behöver bli fler och det är lättare att förstå pengars värde innan man förstår mervärdet av yrkesrollen som lärare på folkhögskola.

Jag tror att det jag försöker sätta fingret på är vanligt för många folkhögskollärare, många stannar kvar. Att lönerna generellt sett är lägre än på gymnasiet eller Komvux verkar inte spela så stor roll. Det tyder på att det finns andra värden och faktorer som håller kvar oss på folkhögskolorna. Vår största fackliga utmaning är ändå att folkhögskollärares löner halkar efter andra lärare. Vi behöver bli fler och det är lättare att förstå pengars värde innan man förstår mervärdet av yrkesrollen som lärare på folkhögskola. Folkhögskolans lärare behöver högre lön för att utbildningsformen ska locka kompetens och fortsatt vara ett dynamiskt lyhört nav i den svenska vuxenutbildningen. 

Arbetet i avdelningsstyrelsen Lärarför­bundet Folkhögskola ger mig massor med ny input och kunskap både om fackligt arbete men också om Folkhögskolesverige. Att se på min roll som folkhögskollärare i ett större perspektiv har blivit en ny utmaning och drivkraft för mig. Styrelsen är ett gäng som ägnar en del av sin lärargärning åt fackliga frågor kopplade till folkhögskolorna i Sverige.
Vi arbetar för folkhögskollärarnas intressen på inter­nationell, riks, regional och lokal nivå. Jag är övertygad om att det arbetet gör skillnad. Vid årsskiftet bildas Sveriges Lärare och tillsammans med folkhögskollärarna inom LR skapar vi Riksföreningen Folkhögskola. Lärarsverige blir starkare, men också landets folkhögskollärare. Mandatet och möjlig­heterna ökar för en framtida styrelse att företräda alla folkhögskollärare, att värna folkhögskolans särart och med Sveriges Lärare i ryggen ytterligare höja rösten för ett högre statsbidrag.