"Varje möte med en människa är en möjlighet till magi"

– Om jag hade träffat mig själv för fyrtio år sedan hade jag sagt: Fortsätt vara nyfiken. Våga gå in i obekväma situationer och utvecklas med det, säger Svante Engblom, lärare på Sundbybergs folkhögskola som nu går i pension.

– Det är så många möten idag som skaver. Man ser det på nätet, hör det på den hårda tonen och hur man talar förbi varandra. Men mötet är också magi och det har varit det allra största för mig under min tid i folkhögskolan.

Svante Engblom har tillbringat i stort sett hela sitt vuxna liv i folkhögskolans värld. Först som deltagare på Birkagårdens teaterlinje, åren 1979–1981. Sedan, efter fyra år på Musikhögskolans rytmiklärarlinje, som lärare och så småningom konstnärlig ledare för sång- och teaterlinjen på Sundbybergs folkhögskola. Efter närmare 40 år på folkhögskola har han bestämt sig att gå i pension till sommaren.

Vilket råd skulle du ge dig själv, den du är idag, om du mött dig själv för 40 år sedan?

– Jag skulle verkligen vilja säga: fortsätt att vara nyfiken! Orka vara nyfiken på nya saker, utbilda dig själv och våga gå in i situationer som är svåra eller obekväma och våga utvecklas med det. Jag tror jag har blivit modigare genom åren och litar mer på det jag kan och har en förmåga att lösa nya saker som dyker upp.

Gör ett försök att sammanfatta dina år, vad har varit viktigast?

– Det handlar om att skapa magi. Varje möte med en människa är en möjlighet till magi. Mötet är en del av folkbildningen, att man på något sätt kan bidra till att människor utvecklas, komma till insikt. Det är ögonblicket när ett ljus tänds i ögonen på en person eller en grupp. Glädjen över när självförtroendet vaknar, när insikten att de idéer och visioner man brottas med går att förverkliga. Det kan ske när som helst. Vid kopieringsapparaten, när man är ute på nätet eller sitter på ett café.

Idag finns det ett trettiotal teaterkurser på folkhögskola. Vad är det som gör folkhögskola så lämplig för det?

– Det är ju att teater kan få människor att jobba tillsammans. Teater, på samma sätt som musiken, är ett samarbete. Man måste hitta sig själv, både som person och tillsammans med andra. I dessa möten är folkhögskolan en otroligt bra mötesplats. Den är ofta icke-dömande. Där kan man få chans att utveckla sin egen konst, sin egen person och få det att bli till något större och där man kan få tag i något man vill berätta.

Du är bara 63 år, vad ska du göra nu?

– Jag tänker att jag ska ägna mig åt min musik och är sugen på workshops med körer, något jag kommit igång med när pandemin satte stopp för det. På nittiotalet, när vi hade småbarn, hade jag ett band som turnerade och spelade barnlåtar. Jag har skrivit ganska mycket själv. Vi har just fått ett barnbarn som jag hoppas kunna ägna lite mer tid åt. Jag har levt en tillvaro där det alltid varit tydligt vad som ska hända. Nu kommer ett nytt läge där allt inte är förutbestämt. Det känns spännande.