”Jag har ingen politisk agenda”

–Det finns ju inget som heter medelklass­litteratur, påpekar Sara Beischer, som ibland funderar över varför vissa saker måste etiketteras. Foto: Anders Andersson/TT

Moa Bengtsson är 23 år. I fyra år har hon jobbat på ett äldreboende, medan hon hoppats komma in på scenskola. Nu har hon skrivit en bok om att jobba inom äldrevården som blir mycket uppmärksammad för att den så närgånget skildrar såväl själva arbetet som huvudpersonens kolleger och vårdtagare.

Men vänta nu! Har Sara Beischer skrivit om sig själv? Hon har ju också jobbat inom vården, haft skådespelardrömmar, skrivit en hyllad bok om en ung tjej som arbetar på ett äldreboende …

– Ja, min man och jag brukar skoja om att nu kommer folk att tro att jag har varit otrogen.

Sara Beischer ler stort. Hon syftar på en episod i den kommande boken, där hennes huvudperson Moa plötsligt befinner sig i en ny värld, som befolkas av författare och förläggare, varav en del beter sig rejält självgott och där hon hamnar i något som kan kallas metoosituation. En värld som Sara Beischer också mött och som hon skildrar med samma slags närapå brutala blick som i sin debutroman. Men med den skillnaden, att en del personers namn klingar mycket bekant för läsaren. Som i en episod från en efterfest på Bokmässan:

Jessika Gedin intar dansgolvet. Bob Hansson bär hatt. Maria Sveland eller Liv Strömqvist (jag blandar ihop de där två) är osminkad, har gympadojor och myskläder. Som ett statement.

Sara Beisher nya bok "Jag ska egentligen inte prata om det här" utkommer i höst och är hennes fjärde bok.

– Det är klart jag snor saker från verkligheten. Det är spännande att laborera med sanning och fiktion!

När det gäller författarna påpekar hon att hon bara namngett ”giganter”.

– Jag tycker det funkar eftersom Moa befinner sig i ett sådant underläge. Och jag har inte gjort det för att vara elak, utan för att krydda berättelsen.

Men, poängterar hon: Moa är inte hennes alter ego.

– Hon och jag är ganska olika som personer. Hon är till exempel modigare än jag.

Och gör sådant som Sara Beischer inte brukar göra. Som att inombords ge snabbdiagnoser på människor hon möter.

Min hjärna kartlägger Gills liv: Röstar på- Miljö-partiet, bor i Hammarbyhöjden, relations-svårigheter, sexuellt frustrerad, har katt.

– Nej, jag gör inte så, försäkrar Sara Beischer. Men det är klart att jag har lätt för att fantisera ihop livsöden.

Att hennes första bok fick ett så stort genomslag gjorde att den gymnasielärarutbildning som hon just hade avslutat aldrig resulterade i något lärarjobb. I stället vågade hon ta steget att satsa på skrivandet på heltid. Det innebär också en hel del författarbesök, bland annat på vårdutbildningar. I början var hon kluven till det, bland annat för att hon inte har någon undersköterskeutbildning.

– Men jag har jobbat på både boenden och i hem-tjänsten fram och tillbaka i nio år och jag vet att det finns en del saker som det sällan pratas om på arbetsplatserna, som rädslan inför att möta döden och gamla människors sexualitet. Och då tänker jag att jag inte behöver vara expert, utan kan prata

utifrån mina egna erfarenheter.

Sara Beischers debutbok, " Jag ska egentligen inte jobba här",  välkomnades av många, inte minst för att vårdarbete sällan förekommer i den skönlitterära världen. Hon blev därmed också klassad som arbetarförfattare. Foto: Anders Andersson/TT

Hon gästföreläser också på folkhögskolor. Då handlar det oftast om skrivande. En av de saker hon brukar tipsa om då är att använda fler sinnen än synen.

– Det är ett bra sätt att ge liv åt texter.

Själv excellerar hon i närgångna beskrivningar av ljud, lukter, smaker, känsel- och synintryck. Det är kippande tofflor, kroppar som luktar ”surt, fränt och ruttet”, dallrande dubbelhakor och långa gubbpungar.

– Jag som person är ganska konflikträdd. Därför är det en befrielse att berätta utifrån Moas perspektiv. Men ibland skäms jag över hennes naiva sätt att döma människor och se på världen.

Risken att personer i hennes omgivning blandar ihop henne med Moa och att före detta arbetskamrater kan känna sig svikna har hon varit medveten om från början.

– Redan när jag skrev första boken tog jag ett beslut om att försöka att inte bry mig om vad min dåvarande chef, mina arbetskamrater, min farmor skulle tänka. Jag måste våga vara hänsynslös för att berättelsen ska bli så bra som möjligt.

Sara Beischers debutbok välkomnades av många, inte minst för att vårdarbete sällan förekommer i den skönlitterära världen och sällan hade skildrats så närgånget. Hon blev därmed också klassad som arbetarförfattare. 

Men, påpekar hon, sådant kategoriserande kan lätt skapa felaktiga bilder. Visst kommer hon från en arbetarfamilj, om man ser till de yrken som  funnits i generationerna bakåt. Men  familjens  vardagsrum var fyllt av böcker, ett arv som kom både från mormor fabriksarbeterskan och från  farfar snickaren.

– Båda var oerhört belästa. Det var farfar som introducerade mig till Karin Boye och Nils Ferlin.

Det hon kallar ”vår tids tydliga sysselsättnings- hierarki” var ett av skälen till att hon denna gång valde att skildra författarbranschen.

– Jag ville undersöka om det gick att berätta om den på samma sätt som om vården. Och vad händer med Moa om hon blir författare? Hur blir hon sedd?

Men Sara Beischer värjer sig mot idén att hon skulle ha någon slags politisk agenda med sina romaner.

– Jag har aldrig ”det här borde finnas en bok om” som utgångspunkt. Men kanske ”det här finns också”. Och framför allt: ”Det här vill jag berätta”.