I sociala medier är vi trygga i vår bubbla

Bernt Gustavsson är författare professor i pedagogikoch har arbetat i många år som folkhögskollärare.

I ett grötrim inför julen skrev Lars Linder: ”Du lilla sanning som tittar in igenom filtret i bubblan min. Jag vill gärna nå utanför, men här är tryggast. Tyvärr du stör”. Sammanhanget var nationalismen och vad ”svenskhet” är. Det brukar ju heta att det inte finns något så svenskt som en svensk studiecirkel, eller ibland folkhögskola. Men det nämnde ingen ibland alla bud om svenskheten. Bubblan anspelar på ett av det digitala samhällets problem, att vi, eller de sociala medierna, silar information genom ett filter så att vi blir informerade om det vi redan känner till. Filtret är konstruerat av inbyggda algoritmer som ingen utomstående egentligen vet hur de fungerar. De hålls hemliga. Men vi är med och agerar och får många ”likes” i den grupp där vi kommunicerar, i den ”ekokammare” där vi känner oss trygga. Det främmande stör och det vi inte gillar kan vi utestänga. Vi hamnar i vad som kallats ”ett stamsamhälle”, i sämsta fall i en gemensam lögn, som utesluter andra perspektiv.

Filosofen Hannah Arendt, som deltog i rättegången mot Adolf Eichmann, skrev flera böcker som varnade för den form av nationalism som mystifierar ”ett folk” i form av jord och blod. Hennes motbild är att ett folk består av fritt tänkande individer med olika perspektiv på tillvaron. Genom att ”gå på besök” hos varandra och ta del av andras perspektiv så utvecklar vi ett gemensamt omdöme i offentligheten. Det innebär att gå utanför sin bubbla och söka andras perspektiv, kombinerat med att vi tänker själva, vilket innebär att föra ett samtal ”mellan mig och mig själv”. Går vi fel redan där är risken stor att vi går fel i det vidare formatet. Det utmärkande för Eichmann var att han inte tänkte, han gjorde bara vad andra sa till honom att göra i den nazistiska bubbla i vilken få människor klart såg vad som hände. Det var för få som tänkte menade Arendt och skrev en bok om vad tänkande och omdöme innebär.

Handen på hjärtat, är det inte så att vi lite till mans befinner oss i våra bubblor även på ett annat och vidare sätt? Det digitala filtrerar in oss i våra egna bubblor genom de algoritmer som styr oss. Var finns då ”det andra”, ”det som är sant”, ”det allmängiltiga”? Hur söker vi det? Finns det, eller är vi hänvisade, dömda till att leva i bubblor? Var finns friheten att gestalta våra liv - den vi är dömda till enligt Sartre. Det finns åtminstone två vägar utåt, genom filtret i bubblan – i tiden och i rummet. Tiden är historiska perspektiv, rummet är att gå utanför nationen, det vi är alltför införstådda i. Ett kritiskt perspektiv innebär konsten att se saker och ting på distans och att genom fantasi föreställa sig att det kan vara på annat sätt, att ett annorlunda tillstånd är möjligt. Kritisk förmåga är att överskrida sina fördomar, att förstå att allt inte är givet på endast ett sätt, att det kan vara annorlunda och att vi kan förstå på annat sätt. Att uppöva denna sin förmåga kan vara ett sätt att inte låta sig begränsas av filtret i bubblan och pröva frihetens gränser