Här fick Ylva, 31, tillbaka självförtroendet att studera

– Jag var helt säker på att de skulle tycka jag var för gammal, och att jag måste övertyga dem, säger Ylva Blom, 31 år, om när hon skrev sin ansökan till Långholmens folkhögskola

Jag skrev ett jättelångt brev.

Ylva Blom måttar en halvmeter med armarna där hon sitter framför webbkameran. Brevet hon talar om skrev hon till Långholmens folkhögskola hösten 2019. Då, när hon äntligen bestämt sig för att våga ta steget in i studiernas värld igen, men trodde att hon måste övertyga skolledningen om att ta in henne.

Nu är hon snart färdig att lämna skolan med högskolebehörighet. Som så ofta det senaste året sitter hon hemma och pluggar denna vårdag. I ett annat hem, i en annan del av stan, sitter en av hennes lärare på Långholmens folkhögskola, Jenny Fogelquist. Hon ler stolt då Ylva Blom pratar om grupparbetet som hon och några klasskamrater jobbar med just nu. Det handlar om de antika filosoferna.

– Vi ska göra en liten genusjämförelse, vad de säger om kvinnor och så. Det är jätteintressant!

Så sa Ylva Blom sällan, kanske aldrig, om teoretiska skolarbeten då hon gick i grundskolan och på gymnasiet. Hon, som ”visste” att studier, det var inte för henne.

– Jag hade lite svårt att ta mig in i många uppgifter och kände att lärarna inte hade tid med mig.

Inte blev det lättare av att en del lärare, antagligen av någon slags missriktad välvilja, sa sådant som att ”skolan passar ju inte alla, du vet”.

– När man är en osäker tonåring blir ju sånt som en sanning, ett mantra.

Hon tog trots allt studenten, men med låga betyg, och gick ut i arbetslivet. Hela tiden drömde hon om att studera vidare, men det där mantrat fortsatte att spöka i hennes huvud: ”jag kan ju inget”. I andra sammanhang, som inom de volontärorganisationer hon är engagerad i, finns självförtroendet.

– Men jag var väldigt rädd att knacka på dörren till den akademiska världen.

– De som gått gymnasiet är så inne i att skola är lika med att checka av kunskap enligt en kravlista. Men efter ett tag brukar de förstå att lärande kan vara något helt annat, säger Jenny Fogelqvist, lärare på Långholmen.

Efter tolv år då hon bland annat jobbat som frukostchef på ett konferenshotell och i skobutik, men också gått igenom en tid som hon benämner ”tumultartad”, fick hon en dotter. Och när föräldraledigheten närmade sig sitt slut bestämde hon sig.

– Jag tänkte, att om jag ska vara ifrån mitt barn i åtta timmar om dagen ska det vara för något jag verkligen vill.

Inte för att det var något fel på skobutiken, men hon ville använda sin förmåga att samtala med människor till annat än småprat och service. Drömmen var att bli socionom. Men till sådana studier räckte inte gymnasiebetygen.

– Det kändes som om jag måste bestiga ett berg. Att det skulle ta hur många år som helst att läsa upp dem. Och jag var ju redan 31.

Hon hade förstås kunnat läsa upp betygen på Komvux, men valde istället att söka till några olika folkhögskolor och fastnade framför allt för Långholmens, som har lo i Stockholms län som huvudman. Det var nu hon skrev det där brevet.

– Jag var helt säker på att de skulle tycka jag var för gammal, och att jag måste övertyga dem. Jag gick i stort sett igenom hela mitt liv, med alla motgångar och trauman och skrev att jag ville kunna hjälpa andra som varit med om liknande saker.

– Sen när jag väl hade börjat på skolan minns jag att flera lärare kom fram och välkomnade mig speciellt, på grund av brevet. Men å vad rädd jag var. Jag var säker på att alla skulle skratta åt mig och gick omkring och ursäktade mig. Sen upptäckte jag att det fanns fler som var lika rädda som jag. Och jag var inte äldst i klassen!

Nu bryter hennes lärare Jenny Fogelquist in. Som före detta gymnasielärare njuter hon av att slippa det stora fokus på prestation som krävs där.

– Här ser jag människor växa när de landar i att här är kunskapen för en själv, säger hon.

– Den här fontänen är ju otroligt ball, säger Ylva Blom som uppskattar att ha en skulpturpark till skolgård. Förvandlingarnas brunn är skulpterad av Eric Grate på beställning till Marabouparken i den gamla chokladfabriken i Sundbyberg, där folkhögskolan numera ligger.

När Jenny Fogelquist började arbeta här för tre år sedan var det ett medvetet val utifrån just den filosofi som präglar folkhögskoleundervisningen. Hon hade då väntat sig att möta fler deltagare med liknande bakgrund som Ylva Blom.

– Det är ju den klassiska bilden, att de som väljer folkhögskola har varit ute i arbetslivet ett tag. Och några sådana finns det ju alltid. Men numera är det ju också rätt många unga, som antingen hoppat av gymnasiet eller faktiskt gått ut, men vill söka högre utbildning på folkhögskolekvoten istället.

– Jag tycker det är en spännande och intressant utveckling som skapar en annan dynamik i klasserna, säger hon.

Hon konstaterar att de unga som upplevt ”den nya gymnasieskolan”, som hon kallar den, brukar behöva vänja sig vid folkhögskolans sätt att se på kunskap och inlärning.

– De är så inne i att skola är lika med att checka av kunskap enligt en kravlista. Men efter ett tag brukar de förstå att lärande kan vara något helt annat, inte minst i mötet med de äldre deltagarna som oftast har valt folkhögskolan för att de vill plugga.

Långholmens folkhögskola är en av landets tretton arbetar- eller folkrörelsedrivna folkhögskolor. I själva skolbyggnaden märks det genom att kurslokalerna har namn somif Metall, Kommunal och Seko.

Namnet till trots ligger skolan numera inte alls på fängelseön på Söder, utan i Marabous gamla fabrik i Sundbyberg,

– Det i sig gör ju också, att det finns en koppling till arbetarrörelsen, säger Jenny Fogelquist, även om just de lokaler där skolan är inrymd en gång hyste chokladfabrikens ledning.

I undervisningen märks det att skolan är lo-driven genom att arbetsmarknad alltid är ett viktigt tema, säger hon.

– Det känns också som om många av våra deltagare, inte minst de unga, bär på många frågor om det här med facket, arbetmarknadens parter och så, och att de tycker det känns naturligt att ställa sådana frågor här.

I vanliga fall (= när det inte råder pandemi) håller lo också regelbundet kortkurser i skolan.

– Att LO Stockholm är huvudman märks också på att många ställer frågor om facket, säger Jenny Fogelqvist

Det fanns en sak som Ylva Blom var extra säker på att hon inte skulle klara när hon började här: matten. Det spelade ingen roll att hon fick veta att många deltagare känner så.

– Jamen, för mig kommer det inte att gå, sa jag till vår mattelärare. Då tittade hon på mig och sa, nästan barskt, att ”det där vill jag aldrig mer höra dig säga”. Hoppsan, tänkte jag, men det fastnade.

Nu har hon behörighet i matte 2a och har börjat med B-kursen.

– Så nu kan jag dunka Ylva 18 år i ryggen och säga ”det går, du är inte dum i huvudet!”.

Till hösten har hon sökt den där socionomutbildningen, och i andra hand till en utbildning till studie- och yrkesvägledare.

– Det har jag kommit på här. Jag tror mina erfarenheter är bra för båda de yrkena.

I en filmad rundvandring som går att ta del av på skolans hemsida syns stentrappor med konstfärdigt smidda trappräcken. De höga fönstren släpper in ljus i lokalerna och visar utsikten mot skolgården, som är något så flott som en skulpturpark. Vägg i vägg med skolan ligger också en konsthall.

Den fina omgivningen här bidrar till att Ylva Blom är nöjd med att hon valde Långholmens folkhögskola. Men framför allt tycker hon att hela folkhögskolekontexten har varit  värdefull.

– Här lär man sig inte bara att skriva uppsats och skillnaden mellan reflektion och analys, utan man får så mycket mer. Det sociala spelet, gruppdynamiken, att känna att man bidrar. Man får självkänsla.