Mikael Vestman: ”Skolministerns särskilda grupper är en giftmurkla”

Länge var kantareller något jag bara hade sett på butikshyllor och restaurangmenyer. Jag hade aldrig sett dem i skogen. De var något mytomspunnet och mystiskt. Däremot kunde jag, tack vare mina föräldrar, se en giftmurkla på 300 meters avstånd. Något som man vid första anblick tror är ätbart men som tar död på en på fem sekunder blankt. Först på senare tid har jag förstått att man måste crawla som Sarah Sjöström genom snåren för att ens få en skymt av det gula guldet. Först då förstod jag på riktigt kantarellernas väsen.

Dessa elever har flyttats runt i olika klassrum, på olika tider, bland olika pedagoger. Men det viktiga är inte var dessa elever är, det viktiga är vad vi gör med dem.

När jag gick i skolan på 1980-talet så pratade man inte om adhd, add eller autism, vilket många i min generation eller generationer innan är snabba med att peka ut. ”Han hade bara lite spring i benen!” eller ”Hon hade så mycket myror i brallan!” var vanliga kommentarer. Barn som fick springa varv efter varv runt skolgården för att få komma in i klassrummet igen, för att i samma sekund som de sätter sig i skolbänken få samma "myror i brallan” som innan. Adhd, add och autism fanns inte, likt mina kantareller. Det var något som fanns i diagnosmanualer, knappt det, men som inte hade letat sig in i det kollektiva medvetandet. Detta kanske är en av förklaringarna till varför diagnosticering av adhd/add har ökat med 123 procent hos vuxna, enligt statistik från CDC i USA.

Under 1990-talet bedömde man att 6 procent av barn och ungdomar mellan 4 och år hade adhd/add, en siffra som växte till 10 procent 2016 och som nu ligger på 13 procent, enligt statistik från CDC i USA. Liknande ökning kring barn med AST-diagnos finns, enligt statistik från CDC i USA. All seriös forskning pekar på att det inte sker någon ökning av förekomsten av olika former av neuropsykiatriska funktionshinder. Det har alltid funnits, men vi har bara blivit bättre på att upptäcka det, likt mina kantareller.

Skolan ligger efter när det kommer till att bemöta barn med neuropsykiatriska funktionshinder och utveckla deras ämneskunskaper. Statistik från Autism- och Aspergerförbundets skolenkät visar att 59 procent av elever med autism på högstadiet inte når godkända betyg. Vi har lärt oss att hitta kantarellerna, men vi vet inte vad vi ska göra med dem, så vi låter dem ruttna på diskbänken innan vi sopar ner dem i komposten.

Under vissa perioder i skolan har vi haft särskilda undervisningsgrupper för elever med neuropsykiatriska funktionshinder, under andra perioder så har dessa elever varit integrerade i ordinarie klass. Dessa elever har flyttats runt i olika klassrum, på olika tider, bland olika pedagoger. Skolminister Lotta Edholm har gått ut med att hon vill återinrätta särskilda undervisningsgrupper, SVT (13/2), men tack vare min mamma och min pappa så känner jag igen en giftmurkla på 300 meters avstånd. Det viktiga är inte var dessa elever är, det viktiga är vad vi gör med dem. Att elever i behov av stöd får rätt typ av stöd, i rätt tid och under rätt period. Att detta stöd har vetenskaplig grund, är systematiskt och utvärderingsbart. Detta kräver omfattande förändringar i hur skolan i grunden är organiserad, mer än i vilket rum som vi ska placera eleverna.

LÄS ÄVEN

Vestman: Tack och lov för värsting­eleven!

Hur mycket tid får npf-eleverna i klassrummet?

Specialpedagogens hjälpmedel: ”Gör matten både taktil och visuell”