Hur mycket tid får npf-eleverna i klassrummet?
Hur fördelas uppmärksamheten i klassrummet? Foto: Getty Images
Specialpedagogik
Hur stor del av lektionen används egentligen till den inledande
genomgången? Och hur mycket tid får varje elev som behöver extra stöd? Genom att placera sensorer på lärarna har forskare för första gången kunnat kartlägga deras rörelsemönster i klassrummet.
Robert Ramberg och Patrik Hernwall på Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet är världsledande när det gäller att använda teknik för att utveckla pedagogik.
– Det är lärarna som varit drivande, de ville själva se hur de rör sig, säger Robert Ramberg.
I projektet ”Lärares rörelsemönster” deltog 18 lärare från nio olika grund- och gymnasieskolor utspridda i landet. Lärarna försågs med varsin ”tagg”, en liten uppkopplad dosa att hänga runt halsen, som registrerar hur de rör sig i klassrummet.
Robert Ramberg och Patrik Hernwall, forskare på Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet.
Datamaterialet åskådliggjordes sedan i så kallade ”heatmaps” eller ”heatvideos” – ju starkare röd färg i ett område, desto längre hade läraren varit just där. När lärarna sedan satte sig ner med forskarna i ”coachande samtal” var det många som blev förvånade, berättar Patrik Hernwall:
– Minnet är bedrägligt, flera av lärarna konstaterade att de tillbringat mindre tid med vissa elever än de hade trott.
Efter att ha sett sina rörelsemönster var en återkommande slutsats bland lärarna att de inledande genomgångarna inför hela klassen tog för stor del av lektionstiden. Diskussionerna efteråt blev både intressanta och givande:
– Våra tekniska data hjälpte dem att få svar på fundamentala frågor, säger Patrik Hernwall. Hur använder jag min tid? Var i klassrummet har jag varit? Och var har jag inte varit?
En av lärarna valde att komplettera tidsangivelserna med att analogt anteckna exakt vad hen hade gjort efter varje förflyttning. En annan konstaterade hur lite hen hade rört sig: ”Där kan jag ju inte bara stå och hänga!”
– De nya kunskaperna om rörelsemönstren gjorde att flera lärare började experimentera med sina lektionsupplägg.
Projektet är avslutat, men flera av skolorna tänker fortsätta att använda sig av tekniken. Den gymnasieskola som kommit allra längst är Stockholm Science & Innovation School (SSIS) i Kista.
– Deras arbete har vi kunnat följa särskilt noga, de har det mest ambitiösa upplägget.
Där har tekniken inte bara installerats i flera klassrum, utan också i korridorer och andra lokaler för att ge en vidare bild av lärarnas rörelsemönster.
– Skolan har sagt att den gärna bidrar med tips till andra skolor.
Genom att låta eleverna själva utveckla tekniken har SSIS fått ner kostnaden väsentligt. Ska man köpa färdig utrustning på marknaden så kan programvaran, mottagaren i taket och några dosor gå på 40 000 kronor, enligt forskarna.
Nu söker de egna forskningspengar för att ta arbetet vidare. En tanke är att fokusera på eleverna, trots att det skulle innebära en utmaning med GDPR och integriteten.
– Skolorna skulle skaffa sig viktiga kunskaper om hur eleverna rör sig över hela skolområdet. Därmed skulle lokalerna kunna användas på ett smartare sätt och man skulle märka om elever är ensamma eller befinner sig på olämpliga platser.
LÄS ÄVEN
Forskarna: Lärare behöver utveckla förmågan att förstå npf
