Febriga maj dra åt fanders – lärlustens ovän
Krönika ”I svenska skolan står bedömningen i förgrunden. Gud skapade världen på sex dagar och på den sjunde dagen skapade han bedömningen”, skriver Maria Wiman efter att ha läst Ämneslärerens granskning om bedömningshetsen.
Är det någon som hör göken gala? Det sägs att lärkor ska sjunga nu, att solen går ner efter 21 och att vi befinner oss i någon slags skimrande tid mellan hägg och syren. Det låter ju superläckert. Själv märker jag ingenting. Jag ligger på botten av avgrunden, begravd under en astronomisk bedömningsbörda som trycker oroväckande mot bröstkorgen.
Tänk att man kan ta spretiga kunskaper om regalskeppet Vasa, privatekonomi och växthuseffekten och sedan på något slags magiskt sätt tratta ner alltihopa - alla slitsamma timmar, knorviga ord, allt plugg, alla resultat - i en enda liten steril bokstav. Det är nästan magiskt! Timmar av arbete ska sammanfattas i en enda modest liten krumelur. Joe Labero - släng dig i väggen. Det här är trollkonst på riktigt!
Allt börjar och slutar med bedömning
I svenska skolan är bedömningen kungen av universum. Den står i förgrunden. Det är där allt börjar och det är där allt slutar. Gud skapade världen på sex dagar och på den sjunde dagen skapade han bedömningen.
Jag blir bedömd – alltså finns jag. Det är tidens tand! I en pinfärsk undersökning gjord av Ämnesläraren och Sveriges Lärare anser en majoritet av de tillfrågade lärarna att bedömningsarbetet ökar elevernas stress. Folkhälsomyndighetens statistik vittnar om att nästan varannan femtonåring har återkommande psykosomatiska besvär på grund av skolstress. Enligt Skolverkets rapport ”Attityder till skolan” känner nästan 70 procent av alla tjejer i gymnasiet sig stressade över skolan varje dag. Listan kan göras ännu längre.
Men för fanken. Är det någon slags masspsykos på gång? Vad håller vi på med? Är det inte nu vi som profession bör stanna upp och andas lite? Vi, beskyddare av kunskap och härskare av visdom (nåja), borde väl dra i handbromsen?
Är det någon slags masspsykos på gång?
Någonstans på vägen har lärandet liksom hamnat i bakgrunden. Administrationen blev diktator. Nu tycks skolan kretsa kring betyg, omdömen, nationella prov, prov, omprov, utvecklingssamtal, matriser, F-varningar och intensiva klick i skolplattformen.
Så länge vartenda litet bakslag eller framsteg dokumenteras så finns det på riktigt. Då får vi ett konkret bevis på att jobbet utförs, vårdnadshavare får – som man säger – följa med i utvecklingen och vi som jobbar på golvet har ryggen fri. Prio ett är att kvantifiera och mäta. Att kunskapstörsten släcks och de arma barnen skrapar själarna blodiga i hetsen hinner vi inte riktigt reflektera över. Lite svinn får man tåla.
Men i en ideal verklighet, bland enhörningar och fluff, borde elever skutta till skolan för att lära sig viktiga saker, av törst och nyfikenhet. Där borde inte den där sterila bokstaven vara viktigare än allt annat. Där borde man förstå att kunskap är makt, att läsning tar dig till parallella universum, att matematik är ett universellt vidunderligt språk. Där borde inte barn pressas till prestation så till den milda grad att deras insatser hela tiden ska nagelfaras, dokumenteras och vidarebefordras.
Det här är min nya version
Vi behöver fundera tillsammans. Måste verkligen våra skolplattformar innehålla funktioner där bedömningen hamnar i centrum? Måste man ha betyg från årskurs 6? Måste man ha 13 nationella prov i slutet av årskurs nio när hormonerna står i brand och man har fullt upp med att vara tonårsrebell? Om vi kokar ner det – handlar lärande verkligen så mycket om manualer, checklistor och pappersarbete?
Jag ska skriva en ny version av den gamla dängan “Majsången”. I originalet kan man höra ”Sköna maj välkommen – våra lekars vän!”.
Anno 2025 lyder texten ”Febriga maj dra åt fanders – lärlustens ovän”!*
(© Maria Wiman, begravd under ett bedömningsberg)
LÄS MER:
Bedömningshetsen knäcker både lärare och elever
Så stympar betygsfokuset undervisningen
