Supernannyn som läxar upp skolverket

Foto: Emelie Asplund

När Anna-Karin Wyndhamns barn strular vid middagsbordet brukar de få en vänlig men bestämd reprimand: ”Jag vill inte att ni ska göra bort er om ni blir bjudna på middag hos kungen och drottningen.”

Barnen suckar.

Anna-Karin skrattar.

 Mina elever visste vad jag krävde av dem och vad de kunde kräva av mig.

– Det här med att tala om slott och kungligheter är effektfullt eftersom det är ett sammanhang som små barn kan fantisera om. Poängen är att jag vill ge barnen en bild av att det faktiskt är där de kan hamna en dag. Att allt är möjligt, säger hon.

Anna-Karin Wyndhamn, 43,  är pedagogikforskare och skoldebattör. Vi träffas i hennes hemtrevliga trävilla i Olofstorp utanför Göteborg   och om det inte vore för det grådisiga eftermiddagsljuset som tagit sig in genom de spröjsade fönstren hade vi mycket väl kunnat befinna oss i slutet av en finare lördagsmiddag. Kaffeservisen är guldkantad och Anna-Karin är modemedvetet klädd i rosa och rött. Hon har alltid varit intresserad av kläder och har gått modell för Camilla Thulins kollektioner vid flera tillfällen, tillsammans med andra kvinnor med ett starkt samhällsintresse. Exempelvis Sara Danius och Sara Mohammad.

– Jag tycker om att klä mig kvinnligt. Det är min form av normkritik, för det är inte så man förväntas se ut om man sysslar mycket med genus- och jämställdhetsfrågor.

Sedan 2013 är hon doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet och blev känd hos allmänheten när hon dök upp som expert på barnuppfostran i tv-programmet Supernanny i TV3.

Yrkesbanan inleddes 2001 med två år som gymnasielärare i svenska och historia, då hon pekade med hela handen med ambitionen att skapa goda relationer till sina elever.

Snart blev hon erbjuden en tjänst på universitetet med uppdraget att projektleda en nationell satsning på genuspedagogik. Uppdraget var att undervisa lärare i normkritiskt tänkande, eftersom hon visat sitt intresse för värdegrundsfrågor redan på lärarhögskolan.

I dag tycker hon att de genusteorier som fortfarande dominerar på universiteten borde ifrågasättas.

För drygt 15 år sedan fick Anna-Karin uppdraget att undervisa lärare om hur man undviker stereotypisering av pojkar och flickor. Numera tycker hon att genuspedagogiken har gått för långt.
Foto: Emelie Asplund

– Om man utgår från att allt handlar om könsmaktsordning, där män är överordnade kvinnor och att det bara är den ordningen som styr vilka vi är, ja då förblir vi lika låsta som tidigare. Det är fler faktorer som samverkar för hur olikheter framträder, exempelvis biologiska och psykologiska orsaker. Det är ohederligt att förneka det, säger hon.

Det var få av hennes forskarkollegor som dunkade henne i ryggen när hon beslutade sig för att bli supernanny på tv. Produktionsbolaget ville ha någon som vågade tycka, och det lockade henne. Ambitionen har alltid varit att inte låta kunnandet stanna inom akademin, poängterar hon, och berättar att det som föräldrarna i programmet Supernanny hade störst problem med var att de lade för mycket ansvar på sina barn.

– Man står bredvid och tror att den främsta lösningen är att barnet själv ska lära sig att förstå hur det bäst ska klara av en situation. Föräldrarna insåg inte att de i kraft av erfarenhet och ålder har ett ansvar att vägleda och förbereda sitt barn för livet.

Så här i efterhand kan hon se att erfarenheten som supernanny har betytt en hel del för hennes karriär.

– Den främsta utmaningen för mig var att gå rakt på kärnan och skippa X antal förklaringsled utan att tappa djupet i frågorna. Och det är nog det som har lett till att jag ofta blir ombedd att delta i publika sammanhang.

De senaste åren har hon blivit en återkommande röst i skoldebatten, nu senast om lågaffektivt bemötande. Hon är kritisk och ser det förhållningssättet som en del i den utveckling som har berövat lärare deras auktoritet. Läraren har alltför ofta blivit reducerade till någon som bara ska stå handlingsförlamad när elever ”stör och förstör”.

– Vi ser alltför många exempel på att vuxenvärlden kapitulerar när unga går över gränsen för vad som är acceptabelt beteende.

I hennes eget klassrum var det tydliga regler som gällde. Själv beskriver hon sig som en berättande lärare som tog plats. När elever kom för sent fick de snällt sitta och vänta i korridoren. Sen ankomst tolererades inte.

– För mig var det ett sätt att skapa trygghet, inte att utöva makt. Mina elever visste vad jag krävde av dem och vad de kunde kräva av mig.

Anna-Karin skulle önska att lärare agerade mer som lärare, och inte som en coach. Med det menar hon att lärare borde förlita sig mer på sin kompetens. Inte bara se sig som en person som ska assistera eleverna genom deras kunskapsutveckling.

– Jag drevs av en övertygelse om att jag hade något jag kunde lära eleven. Medan en coach snarare har inställningen att lärarrollen innebär att man ska förlösa den kunskap som finns inneboende i eleven, och vänta med att ingripa tills eleven själv ber om hjälp.

En av orsakerna är 1994 års läroplan, anser Anna-Karin. Hon tycker att den var ett ”fluffdokument” som utgick från att elever skulle utveckla ett kritiskt tänkande utan solida baskunskaper. Och att den bidrog till att driva fram ett problembaserat och tematiserat lärande som förvandlade fakta och kronologi till något fult. För att grundligt gå igenom en historisk epok måste man gå igenom grunderna innan man skapar dinosaurier i papier-maché, konstaterar hon och fortsätter:

– Men visst, metodvariation är viktigt, fast inte för sakens skull. Det viktigaste i alla lägen är att eleverna förstår vad de studerar. Att det ska vara roligt är faktiskt sekundärt.

Anna-Karin är övertygad om att vi skulle vinna mycket på att byta ut tjänstemännen på Skolverket.

– Tänk vad mycket de har varit med och kladdat på – digitaliseringen, normkritik, läroplanerna och allt förvirrande stödmaterial. De verkar vara besatta av att bryta ner det lilla som finns kvar av den kunskapsskola som en gång fungerade så väl.

Att våga uttrycka sina åsikter är en del av Anna-Karins personlighet, vilket inte alltid är så populärt i forskarvärlden, berättar hon.
Foto: Emelie Asplund

Hon byter spår och går in på Skolverkets tidigare förslag om att inte nämna antiken i den kommande reviderade kursplanen.

Under hösten backade Skolverket, men den typen av idéer är som att lägga en bomb i vårt kulturarv, enligt Anna-Karin.

– Till slut blir det bara småtussar kvar. Det är sanslöst att det finns en myndighet som sitter och pumpar ut den sortens kunskapsförakt under förevändningen att vi ska få en bättre och mer likvärdig skola.

Mina elever visste vad jag krävde av dem och vad de kunde kräva av mig.

Anna-Karin är säker på att vissa barn kommer att drabbas hårdare än andra, särskilt de som behöver skolan som mest. Hennes egna barn löper mindre risk att påverkas, påpekar hon. Hon kan ju själv fylla igen eventuella kunskapsluckor, berätta om antiken och sätta in den epoken i ett historiskt sammanhang, exempelvis. Men det är inte lika lätt om man kom till Sverige för fyra år sedan eller saknar studietradition.

Vilka människor vill du ha på Skolverket?

– De som tror på utbildning och faktiskt kan något, inte en fraktion som drivs av en helt igenom felaktig bild av hur lärande går till, säger hon och rycker till när det ringer på dörrklockan.

Barnen har slutat skolan och kommer hem.  Väl inne blir dottern förvånad när hon ser att köket har förvandlats till en fotostudio.

Som van modell och tv-personlighet frågar Anna-Karin om frisyren är i sin ordning och reagerar tvärt och skrattande när hon upptäcker vilken färg fotografen har valt som bakgrundsfond till omslaget:

– Rosa på rosa! Jag vill ju inte se helt galen ut!