Den lekande fysikern

Källaren i fysikhuset på Umeå universitet är precis så betonggrå som sådana brukar vara. Långa korridorer, låsta metalldörrar, kala väggar och en obestämd, lite unken doft. Patrik Norqvist har tagit hissen ner från sitt rum på plan fyra och går med raska steg mot sitt mål: återvinningsrummet. Där, mellan några gröna tunnor för papper, glas och plast står en stor behållare av frigolit. Patrik Norqvist öppnar locket på den ena och rotar med snabba rörelser runt bland en massa plastpåsar i lådan. De påsar som är fyllda lägger han över i en liten kylväska.

– Aj, vad kalla de är.

När han fått ihop tillräckligt många påsar skyndar han i väg till en väntande taxi som ska ta honom till SVT i Umeå, där teamet bakom Barnkanalens morgonshow väntar för att spela in ännu ett inslag med Fysik-Patrik. Det är så han kallas i teveprogrammet, där han brukar göra gästspel med olika slags spektakulära fysikexperiment. Och som är ett av en hel rad radio- och teveprogram där Patrik Norqvist under de senaste åren delat med sig av sin kunskap  och lekfullhet –  till både barn och vuxna.

Som teve-pajas når jag fler.

Han har bland mycket annat tillagat flytande kväveglass i Hela kändissverige bakar, förklarat rymdfenomen i TV4:s Nyhetsmorgon, svarat på lyssnarfrågor i P4 Västerbotten, skjutit kanonkulor med trampolin i en tunna i Fångarna på fortet, pratat ”vardagsfysik” i Filip och Fredriks Boston Tea Party. Under ett antal år var han också frågekonstruktör och domare i tävlingen Teknikåttan.

Hur hinner du?

– När det gäller tevegrejor är det väl inte mer än tio per år. Jag ser det som en hobby.

Inte för att han lider brist på hobbyer. På fritidssysselsättningslistan står också: Samla på smurfar (han har 1 400 stycken), spela bridge, skriva romaner ihop med en brevvän från Australien, lyssna på Bruce Springsteen.

Men också då han är ledig från jobbet som lektor på Umeå universitet är fysikern i honom närvarande. Han ägnar gärna en kväll åt att lösa – eller skapa – kluriga problem.

– Det gjorde jag senast i går kväll, säger han och ler förtjust.

Han tror att det var så hans intresse för fysik föddes. När han började skolan upptäckte han snabbt att han var ”sämst i klassen” på att stava, men hade talang för matte. I högstadiet gjorde klassens NO-lärare, Sten Lundqvist, lektionerna spännande och lockande, bland annat genom att ibland trolla för sina elever. I gymnasiet insåg Patrik Norqvist att fysik var ett ämne som passade honom, eftersom han både fick användning för sina matematikförmågor och möjlighet att experimentera, och då få de aha-upplevelser som fortfarande sporrar honom.

Vid det laget hade han också upptäckt att han hade sinne för pedagogik, genom att hjälpa sin två år yngre syster med matten.

– Hon var bättre än jag i nästan alla andra ämnen, så det kändes bra att jag kunde lära henne nåt. Och hon vågade säga när hon inte fattade. Hon var en hård kritiker.

Det slipade hans förmåga att förklara. Men då han, efter ett års militärtjänst, ville börja plugga till lärare visade det sig att lärarprogrammet bara hade intagning vartannat år.

– Jag ville inte slösa bort ett år till efter lumpen.

I stället började han på civilingenjörsprogrammet i teknisk fysik. När han så blev erbjuden en doktorandtjänst i ett rymdprojekt tog han chansen – utan att tidigare ha haft en tanke på rymdfysik.

Patrik Norqvist försöker att vara underhållande när han föreläser på universitetet. Kunskapen fastnar bättre på så sätt.
Foto: Emil Nyström

Men önskan om att undervisa fanns kvar, och efter bara två år som doktorand fick han möjlighet att sätta ihop och leda en kurs i astronomi för lärarstudenter. I samma veva fick han tillfälle att se en föreläsning med Hans-Uno Bengtsson, docent i teoretisk fysik som hade revolutionerat sättet att ge populärvetenskapliga föreläsningar.

– Jävlar så coolt, det där vill jag också göra, tänkte jag, säger Patrik Norqvist och beklagar det faktum att Hans-Uno Bengtsson dog i cancer, bara 54 år gammal.

När så Patrik Norqvist fick möjlighet att föreläsa på en så kallad tjejhelg, som universitetet anordnade i hopp om att locka unga kvinnor att satsa på naturvetenskap, vågade han sig på att ta ut svängarna mer än han tidigare gjort. Det fungerade.

– Det är en av två, tre gånger då jag gått ut från en föreläsning och tänkt yes! Det var nästan som ett rus. Där nånstans började det.

Det dröjde inte länge förrän han började bli intervjuad i tidningar och inbjuden till olika teveprogram. Allt sedan dess har han utvecklat sin förmåga att fånga sin publik – på helt olika nivåer. Grundfrågan är:

– Hur får man, utan att ljuga för mycket, en ickefysiker att tycka att fysik är coolt?

Hans svar är att det gäller att, på ett underhållande vis, få åhörarna att fatta att fysik finns överallt i vår vardag. Därför handlar hans föredrag ofta om sådant som vilka fysikaliska lagar som överträds i actionfilmer, hur uppfinningar inom fysiken banat väg för till exempel gps:er och datorer och inte minst om ”vardagsmysterier” som varför duschdraperiet sugs inåt när man duschar och att tappade mackor ofta hamnar med smöret nedåt.

Det är den typen av frågeställningar han och hans medförfattare Maria Hamrin tar upp i böckerna Fysik i vardagen och Nobelfysik i vardagen.

Den folkbildarglädje han besitter märks också i hans lilla rum på Umeå universitet. När vi kommer att tala om hans fascination för matte och problemlösning far han genast upp och börjar skriva på whiteboardtavlan på väggen för att hjälpa mig lösa en klassisk gåta med gester och inlevelse. Han ler stort och berättar att han satt ihop en samling tankenötter och har funderinga

r på att skapa en Youtubekanal där han presenterar några av sina favoritproblem.

Också när han föreläser för studenter försöker han vara underhållande, eftersom han tror att kunskapen fastnar bättre på så sätt. För det är ju ändå här på universitetet han har sin bas. Hans chefer här har inget emot att han ägnar stora delar av sin tid till populärvetenskapliga föreläsningar och böcker – han tror de ser det som ett sätt att sätta Umeå universitet på kartan. Själv tycker han det är mycket mer tillfredställande att författa en bok som Fysik i vardagen, som sålts i tusentals exemplar, än att skriva vetenskapliga artiklar.

– Jag skulle säkert ha bättre lön som forskare. Men som tevepajas når jag fler.