Ensamt i yrkesrollen för förskollärarna i norr

Vid foten av Öberget i Norrbotten ligger Arjeplogs kommunala förskola. Här samsas 103 barn på sju avdelningar, tillsammans med 26 anställda. Med åtta förskollärare i tjänst blir det i snitt bara en per avdelning.
– Det är inte lätt. Förskollärare är ett bristyrke här i kommunen. Just nu har vi fyra tjänster ute och en legitimerad har sökt, säger Lene Høgnes Jørgensen, som varit förskolans rektor sedan 2019.

Men det har varit värre. När Lene själv började här som förskollärare 2014 fanns bara två utbildade.
– Kvaliteten har höjts sedan dess, och i dag finns ett politiskt beslut att erbjuda flyttbidrag och lönebonus för att locka hit fler förskollärare. Jag önskar verkligen att vi hade fler, målet är att ha två per avdelning. 

Varje vecka erbjuds förskollärarna 5,5 timmars planering, men det är inte alltid de hinner ta ut tiden. Det berättar Jenni Jonasson som arbetat på förskolan sedan 2015, först som barnskötare och sedan 2020 som utbildad förskollärare:
– Jag är ensam förskollärare på min avdelning och önskar verkligen att vi hade mer tid för gemensam reflektion och planering. I mitt arbetslag har vi en gemensam timme per vecka, men det är sällan alla är på plats, vilket gör att de som inte varit med måste informeras en annan dag, vilket också tar tid. 

Förskollärarna träffas även i en pedagogisk utvecklingsgrupp en gång per månad där de diskuterar och utvärderar arbetet, och inför varje terminsstart har förskolan gemensamma planeringsdagar.

Svårt hinna planera

Jenni Jonasson säger att hon hade stort ansvar även före utbildningen då hon hoppade in för en förskollärare som var sjukskriven.
– Då kunde jag rådfråga bra kollegor på andra avdelningar. Sedan jag blev klar med min utbildning 2020 har vi haft pandemin. Det har varit mycket sjukfrånvaro och svårt att få tiden att räcka till.

Planeringen innebär en extra press, när samtidigt kollegorna har fullt upp ute i verksamheten.
– Då slutar det med att jag går ut till dem i stället, säger Jenni Jonasson. Vår överenskommelse om planeringstid fungerar inte i praktiken. Drömmen vore att ha någon som täcker upp för en under planeringen så att man slipper sitta där med dåligt samvete om det är en rörig dag. 

Att inte planeringstiden räcker till resulterar i att det blir mer spontan undervisning. Fördjupningar och längre projekt får helt enkelt ge vika.
– Just nu när snön smälter arbetar vi med vatten, och det skulle vara så värdefullt att hinna skriva ner barnens reaktioner och gå på djupet med projektet, säger Jenni Jonasson. Med det spontana blir det mest att plaska på ytan i stället för att grena ut och gå djupare, komma tillbaka till sådant vi pratat om tidigare och liknande. Det skulle vara jätteroligt, men tids- och personalbrist gör det svårt. 

Rektor Lene Høgnes Jørgensen, som även är ledamot i Lärarförbundets referensorgan för förskolan, önskar att politikerna satsade mer på förskolan, för att få fler att söka till utbildningen och för att yrket ska bli mer attraktivt.
– Att inte bara ha riktlinjer om antal barn vore också bra, även om just vi ligger bra till när det gäller antalet barn per personal jämfört med landet i stort. Eftersom det är så stor skillnad runt om i Sverige önskar jag också att det blev tydligt hur många pedagoger det ska vara på x antal barn. Och att få fler förskollärare i verksamheten gör ju att man kan fördela både ansvar och arbetsuppgifter, vilket blir kvalitetsmässigt bättre även för barnen.

Bristande förståelse hos beslutsfattarna

Även Jenni Jonasson vill se mer från politiskt håll. I dagsläget tycker hon inte att det verkar som om att beslutsfattarna egentligen har förståelse för förskolans villkor:
– De måste förstå vad vi gör och hur det fun­gerar, att vi faktiskt bedriver utbildning och har ansvar för det. Jag önskar att politikerna kunde komma på besök och se med egna ögon vad vi gör, och då stanna längre än bara 30 minuter.  

Hon tycker att skillnaden mellan utbildning och arbetsliv är stor. Litteraturen hon läste beskrev hur hon skulle arbeta och vilka resultat det skulle ge.
– Verkligheten är annorlunda. Jag önskar därför att de satsade mer på oss, och att de som visar intresse för att utbilda sig så här på en så här liten ort skulle få hjälp, säger Jenni Jonasson. Det pratas mycket men händer inte lika mycket. Ibland känns det faktiskt lite som att vi är längst ner i näringskedjan. Det behövs en ökad förståelse för vad vi faktiskt gör.

LÄS ÄVEN

Förskolan där varje röst är lika mycket värd

Nu ska förskolepedagogiken vässas! Så här gör man i Krokom

Marie Eriksson: ”Samma utmaning med tvååringar som med vuxna”

Lyssna på Förskolan här!