»Streetdance är en livsstil«

Niki Tsappos: –Dansstudior har ofta ett mer kommersiellt fokus. Vi som jobbar med danskurserna på Åsa har inga jättehöga löner, men här finns mycket kärlek och engagemang. Streetkulturen lever här. Foto: Jezzica Sunmo

Sköldinge. Varje kropp har sitt alfabete. Det är tydligt denna morgon när några deltagare i den ettåriga danskursen ”Five Styles” försiktigt väcker sina kroppar i det flödande solljuset. Någon ligger på rygg och stretchar höft och ländrygg. En annan står och hoppar mjukt på stället. Någon sitter uppkrupen mot väggen för att sedan, plötsligt, kräla över golvet och runt sig själv.

För dansaren, koreografen och läraren Niki Tsappos är dansen ett förstaspråk jämställt med talet. Sedan 2009 är hon en av de fast anlitade danspedagogerna på Åsa Folkhögskola. Hon är också en världsberömd hip-hop-dansare med fans från Japan till Slovakien, Frankrike och Brasilien.

Ifjol blev hon känd för en större publik utanför dansvärlden via den Guldbagge-prisade dokumentärfilmen Martha & Niki, som handlar om dansen som uttrycksmedel, men lika mycket är en historia om vänskap.

– Många inom modern dans, dansar enbart när de jobbar, säger Niki Tsappos. Vi inom streetkulturen kan inte sluta, vi dansar varje dag, oavsett om vi har publik eller inte. Det handlar inte om att vi älskar dans mer; det är en livsstil. Vi gör för att göra. Det kanske är därför streetdance inte anses lika intellektuellt som modern dans.

Själv använder hon sig av dansspråket dagligen. Niki Tsappos kan dansa i huvudet (alltså fantisera om rörelser i huvudet), dansvänta (exempelvis vid en busshållplats komma på och bygga ut en rörelse), social-dansa (med andra människor i snabba möten), i ensamhet dansa ur sig känslor – eller dansa för att förstå vad hon känner.

– En social dans kan uppstå i skolans matsal. Det är det som är så fint med Åsa, streetdancekulturen lever verkligen här.

Åsa Folkhögskola ligger i den lilla orten Sköldinge, en dryg mil utanför Flen. Utöver dans finns här också en välrenommerad utbildning i musik, liksom bland annat allmän linje med svenska som andraspråk samt en etableringskurs.

De olika formerna av streetdance som lärs ut här – locking, popping, breaking, house och hip-hop – är sprungna ur 1970-talets streetdance-kultur. Vissa stilar, som breaking och hip-hop, har sitt tydliga ursprung på gatan. Andra, som house, har snarare utvecklats på klubbar. Att de olika stilarna inom streetdance fortfarande är så förhållandevis nya betyder att det finns lite kurslitteratur att tillgå. Duktiga lärare och mentorer är därför eftertraktade.

Att just dansutbildningen vid Åsa Folkhögskola är känd långt utanför Sveriges gränser beror enligt huvudläraren Fredrik Herranen på flera saker: Danskurserna utgår enbart från streetdance, vilket är unikt i Norden. Det har också att göra med kvaliteten hos den första och andra generationen svenska street dance-utövare, varav flera undervisar eller har undervisat på Åsa. Dessutom spelar det demokratiska svenska skolsystemet in:

– Att utbildningen är gratis är förstås väldigt attraktivt, säger Fredrik Herranen. Men de  dansare och gästlärare som kommer från andra länder ger också något ovärderligt tillbaka. Sverige har en liten dansscen. Här på Åsa kan dansare skapa nätverk internationellt.

Den inkluderande och accepterande grundfilosofin inom streetkulturen passar särskilt bra ihop med folkhögskolans ideal, menar Fredrik Herranen.

– Alla stilar bygger på freestyle, alltså att hitta sitt personliga uttryck. Det spelar ingen roll hur du ser ut eller vad du har för förutsättningar. Det viktiga är snarare att stärka självkänslan och självförtroendet hos varje individ. Alla kan bli dansare.

Inom danskulturen finns ett talande motto: Each one tech one. Eftersom dansstilarna i så hög grad bygger på det personliga uttrycket anses alla ha något att lära varandra, oavsett om man är proffs eller amatör. Foto: Jezzica Sunmo

Just denna dag möts folk från ett tiotal länder i danssalen. Läraren Martin Ferretti leder en lektion i house, visar och tittar på de engagerade eleverna:

– Några av er kör för snabbt. Andas mer, och försök att följa med mer i musiken.

När passet är över klättrar imman över alla fönsterrutor. Danseleven Omar Rojas, 20, kommer från Stockholm, och trivs i folkhögskole-”bubblan”:

– Jag får mycket mer än dans här. Jag får vara med öppna människor som inspirerar mig. Även om vi såklart har olika bakgrunder möts vi i dansen. Och lärarna pratar med dig som en individ och vän.

Att skolan ligger här i lilla Sköldinge ser han som en bonus:

– Jag visste inte att jag var naturvän innan jag kom hit! Jag brukar gå ut i skogen med musik i öronen och dansa för mig själv. I stan är det svårt att kalla något område för ”ditt”. Här är så fritt.

En trappa ner övar Ronja Jansson, 23, målmedvetet på steg i popping. Hon har redan gått Five Styles, och fördjupar sig nu under ett år i stilen popping. Ofta arbetar Ronja med kroppen från nio på morgonen till nio på kvällen. Målet är att snitta på minst sex timmar träning per dag.

– Kroppen klarar mycket mer än vad man tror. Dessutom bygger man ju upp den efter hand, jag blev tröttare ifjol. Det här året har jag blivit bättre på att använda min tid här. Jag kommer nog aldrig att kunna träna så här mycket sedan, i det vanliga livet.

Att hitta sin kropps språk och möjligheter handlar mycket om att våga, och att vara i ett fullständigt här och nu, menar Niki Tsappos. Själv har hon som battlare (alltså att tävla i dans, som improviseras i stunden) ”chockat sig” för att nå sin kärna:

– När jag tävlar och hör mitt namn, vet jag att jag har en minut på mig för att visa mig. Då dyker jag bara! Det jag hittar i de stunderna kan vara svårt att nå annars, men ju mer jag utsätter mig för den typen av superchock, desto lättare har jag att finna dit.

För Niki Tsappos har dansen funnits som en självklarhet hela livet. Hon adopterades från Etiopien som spädbarn, och växte sedan upp med mamma, pappa och två småsyskon i en villa i södra Stockholm. Mamma var förskollärare, pappa vaktmästare och trummis, och hemmet präglades av kreativitet.

– Pappa har rent konkret bankat in rytm i våra huvuden, säger Niki och visar på sitt eget huvud: ”Känn, barn, känn på den här rytmen!”

Den lilla Niki var full av energi, och samlade kompisarna för att dansa eller göra gymnastik.

– Jag var lite av en busig clown, och lite ”pojkflickig”, vilket gjorde det svårt när jag började på mellanstadiet och förväntades agera som tjej. Jag tyckte att det verkade mycket skönare att vara kille, de behövde inte lugna ner sig.

– Perioden innan jag började att battla förstod jag att jag hade något att säga som jag inte tidigare hade sagt. Foto: Jezzica Sunmo

Sökandet efter en egen identitet och feminitet fortsatte på högstadiet. Omgivningens ständiga reaktioner på hennes hår och hudfärg gjorde tillvaron ännu mer komplex och frustrerande.

– Perioden innan jag började att battla förstod jag att jag hade något att säga som jag inte tidigare hade sagt. Att växa upp som svart i ett vitt samhälle skapar många konflikter, både utanför och inom en. Bara att hela tiden konfronteras med andras förmodade bilder av en: exotiserande, politiserande, rasistiska… Även detta att jag älskade att dansa i ett samhälle där de flesta bara dansar när de är fulla – vad sa det om mig?

Så snart hon kunde reste hon ut i världen, dit där ”danskulturen finns i varje gathörn” – till New York, Paris, Jamaica…

2009 mötte hon Martha Nabwire, och de insåg hur fantastiskt bra de dansade tillsammans. Året därpå slog de hela den mansdominerade tävlingsvärlden med häpnad genom att battla sig till seger i Juste Debout, vm i streetdance. I dokumentärfilmen syns hur de avlöser varandra på dansgolvet i en sammantvinnad, laddad helhet: explosivt, sinnligt, aggressivt, lyckligt. Efteråt utbrister en av de manliga domarna: ”Today is the first time that I’ve ever been to a dance contest where the woman were more intimidating than men.”

I ett slag hade Niki fans runt om i hela världen.

– Segern var en stor boost. Men det främsta priset var hur det påverkade tjejer generellt inom street-kulturen. Plötsligt var det som om en massa tjejer slutade att hålla igen, och bara: ”Nu kör vi som vi vill”, utan att låta sig hindras av folks omdömen om att någon dansar ”för tjejigt”, eller tvärtom ”som en man”.

Att en manlig norm tidigare har varit – och till stor del ännu är – rådande är inget att förvånas över, menar Niki.

– Jag försöker inte låtsas att jag kan allt perfekt inför mina elever. Jag visar när jag blir utmanad eller möter svårigheter. Det är så den kreativa processen ser ut, för alla. Det är också ett sätt att överlämna ansvaret för dansen till eleverna själva. Foto: Jezzica Sunmo

– Streetkulturen har såklart också sina hierarkier, och sin genusproblematik. Jag tror att många män tidigare inte hade sett tjejers kraft och potential. Om majoriteten av domare, lärare, arrangörer och de som vinner tävlingar ständigt är killar – vart hamnar tjejerna och deras dans då? Så när jag och Martha gick in i vår bubbla och bara körde, och dansade utifrån våra hjärtan… Det gick inte att missförstå. Samtidigt var vår seger också befriande för män, särskilt för dem som strävar efter att utforska sin feminina sida.

I dag reser Niki Tsappos främst för att ge workshops, arrangera event, uppträda eller döma i tävlingar.

– Fast det handlar alltid om att lära sig för mig, även när jag jobbar.

Inom streetkulturen finns ett talande motto: ”Each one teach one”. Eftersom dansstilarna i så hög grad bygger på det personliga uttrycket anses alla ha något att lära varandra, oavsett om man är proffs eller amatör.

Som lärare framhåller Niki Tsappos just det: Vi dansar. Du kan.

– Jag vill att eleverna ska utforska sin kroppar och dansa utifrån sina kreativa idéer, även om de inte sett något liknande tidigare. Det är svårt för elever som såklart värderar sin egen utveckling: ”Kan jag det här bra nog? Den verkar ha lärt sig snabbare…” Ett sätt att bryta det kan vara att ge dem en övning som de bara måste gå in i och fokusera på.

Hon är även mån om att blotta egna svagheter:

– Många lärare gör nog tvärtom, men jag försöker inte låtsas att jag kan allt perfekt inför mina elever. Jag visar när jag blir utmanad eller möter svårigheter. Det är så den kreativa processen ser ut, för alla. Det är också ett sätt att överlämna ansvaret för dansen till eleverna själva.

Så formar – förhoppningsvis – varje elev egna meningar utifrån sin kropps alfabete:

– Med åren har jag lärt mig att läsa in så mycket i hur en människa rör sig. Jag kan se om en person i grunden är stabil eller instabil, vilka familjeband den har, om någon har upplevt svåra saker och kommit över dem — eller inte.

Vilka berättelser är det då som Niki Tsappos tar del av här, i danssalarna på Åsa?

– Det är många historier om att slå sig fri, och om förväntningar och förhoppningar. Det är så vackert.