Mötesplats för judisk kultur

Att välja en konstkurs just på Paideia folk­hög­skola kändes naturligt för Bitte.
– Man är den man är och be­höver inte stoppa sin Davidstjärna under tröjan, säger hon. Foto: Anneli Hildonen

Idag ska vi göra självporträtt med palettkniv. Ni kan jobba med gouache, akvarell eller akryl, säger Judith Baecklund Federmann.

Hon arbetar som lärare på kursen Konstnärligt gestaltande här på Paideia folkhögskola, som har sina lokaler i det judiska aktivitets- och kulturhuset Bajit på Östermalm i Stockholm. De drygt tio deltagarna, som går kursen varje tisdagskväll, plockar fram plastpaletter med färger och sprider ut sig i klassrummet där bänkarna har satts ihop till två stora öar. Med varsin liten rund spegel till hjälp skapar de på kort tid självporträtt i sprakande färgkombinationer. Vid första anblick är det kanske inte mycket som skiljer den här konstkursen från andra. Men mycket av det som deltagarna gör ska på något sätt kopplas till judiska teman; i dagens uppgift ingår att förena självporträttet med någon judisk symbol.

– Ni kan till exempel måla en enorm menora. Ni får gärna överdriva vilt, säger Judith.

Hon pratar livfullt, med mycket känsla och yviga gester.

– De flesta på kursen har judisk bakgrund, men inte alla, berättar hon. Många har inte målat något sedan skoltiden.

Judith, som även arbetar som konstlärare på en gymnasieskola, föreslog själv konstkursen för Paideia eftersom hon tyckte att en sådan saknades. Tanken är att man ska närma sig det judiska genom skapandet. Förra terminen målade de på temat ”Israel 70 år” och gjorde parafraser på kända judiska konstnärers verk.

– Den judiska kulturen är som ett fundament, men man väljer själv hur mycket av den man vill ta in i kursen, förklarar Judith.

I ett hörn står makarna Bitte och Tomas vid varsitt staffli. Båda är relativt nyblivna pensionärer och ville ägna sig åt ett gemensamt projekt. Bitte och Tomas är med i Judiska församlingen och besöker många evenemang som äger rum här i Bajit. Att välja en konstkurs just på Paideia folkhögskola kändes därför naturligt – de kommer lika mycket för den judiska sammanhållningen som för konstskapandet i sig.

– Man är den man är och behöver inte stoppa sin Davidsstjärna under tröjan. Man slipper konstiga diskussioner som lätt kan uppstå i andra sammanhang, säger Bitte.

– Jag tycker om att vara här, vi känner många i huset. Det är en trevlig miljö, säger Tomas.

Under vårt samtal har han målat av mig; det är ett livfullt porträtt med starka färger. Han har valt att måla till en stor Davidsstjärna i ett halsband.

Han säger:

– Det är kul här, du kanske också ska börja någon kurs?

Bitte tillbringade mycket tid här förra året. Hon studerade nämligen heltid på ettårsprogrammet i judiska studier på utbildningsinstitutet Paideia, som har funnits i 18 år och kan beskrivas som en systerorganisation till Paideia folkhögskola. Det mer akademiskt inriktade ettårsprogrammet, som lockar deltagare från hela världen, håller dock på att införlivas i folkhögskoleverksamheten och man kan numera läsa vissa delar av programmet separat.

I slutet av november meddelade Folkbildningsrådet att Paideia folkhögskola beviljats med statsbidrag. Noa Hermele är rektor för Paideia som verkar för att stärka judisk folkbildning i Sverige. Många av kursdeltagarna på profilkurserna är judar eller har en koppling till det judiska – men inte alla.
Foto: Anneli Hildonen

Noa Hermele gick på utbildningsinstitutet första året som det startade – nu är han folkhögskolans rektor. Vi träffas i samma klassrum som konstkursen, men en annan dag. Det mest framträdande i rummet är de hebreiska tecknen på tavlan som kvarstår från en kurs i språket. Nästa år kommer Paideia att flytta till egna lokaler – också på Östermalm. Så länge man har bedrivit försöksverksamhet – sedan 2016 – har man hållit till här i Bajit, där det bland annat finns ett judiskt bibliotek, ett café och den judiska grundskolan Hillelskolan. Även Judiska församlingen ordnar många aktiviteter i huset. För att komma in i byggnaden måste man passera ett antal säkerhetsdörrar – det känns som en isolerad värld på ett sätt som är väsensskilt från andra folkhögskolor som jag har besökt.

– Det kommer att finnas ett skydd även i de nya lokalerna. Vi vill vara öppna, men ändå ha en fysisk säkerhet för deltagarna – det är något som man får balansera. Just nu tror jag att säkerhetsfrågan finns ännu mer i folks medvetande på grund av det som hände i Pittsburgh, säger Noa Hermele.

På sin hemsida skriver Paideia folkhögskola att de vill vara en mötesplats för lärande, tänkande och kreativitet och att de verkar för att stärka judisk folkbildning i Sverige. Men vad är egentligen judisk folkbildning?

– Mycket av det vi gör och kallar för judisk utbildning sammanfaller väldigt väl med svensk folkbildning. I den judiska tolkningstraditionen ger man inte ett svar utan för ett samtal och en dialog – det finns alltid många tolkningar.

Paideia erbjuder ett brett spektrum av profilkurser som oftast äger rum en gång i veckan kvällstid. Populära kurser är Kreativt skrivande, Judisk dans samt Judisk ensemble. Man kan även läsa exempelvis Judisk bön, Att tolka Toran och En timme talmud – men Noa är noga med att betona att skolan inte står på någon religiös grund.

– Ur ett utbildningsperspektiv tycker vi att det vore begränsande att låta religion vara den grundläggande byggstenen för det judiska. De kurser som du och jag vid första anblick kanske tänker är religiösa behöver inte vara det. Även om man pratar om religion ska det inte vara en normativ undervisning; kursen ska inte säga till dig hur du ska leva ditt liv. Det vi ser som en möjlig grund för samtal är istället judiska texter och idéer och hur varje person tolkar och förstår dem utifrån sin egen situation.

En annan populär profilkurs är jiddisch. När jag kommer till jiddischlektionen 20 minuter innan den börjar sitter flera av kursdeltagarna redan på sina platser och antecknar flitigt. Läraren Jean Hessel är i full färd med att skriva upp veckans nya grammatik på tavlan. Klassrummet består av tre rader av vita bord och gröna stolar; på väggarna sitter affischer med judiska motiv.

– De flesta på kursen har haft jiddisch i släkten – många har hört språket pratas hemma, men har aldrig själva talat det, säger Jean som är språkvårdare i jiddisch på Språkrådet. En del kan faktiskt jiddisch – även grammatiken – bra utan att själva veta om det.

En stor del av kursdeltagarna är pensionärer, men bland studenterna finns exempelvis en pappa och en son samt två yngre kvinnor som läser jiddisch för att deras mormödrar pratade det. För mig blir det särdeles intressant att besöka en lektion i just jiddisch; mina morföräldrar – som jag aldrig träffade – talade jiddisch men bara polska med min mamma.

– Många har en känslomässig koppling till jiddisch, så det finns ingen anledning att inte odla den, säger Jean. Det finns säkert ett par som inte är judar också – alla är lika välkomna.

Han beskriver det som att deltagarna med skilda bakgrunder ”får se olika delar av det judiska genom varandra”.

– Att läsa jiddisch blir ett sätt att hitta eller skapa en judisk identitet som bygger på något annat än Tora, synagogan och Israel men som ändå är judiskt.

Jiddischläraren Jean Hessel berättar att många av kursdeltagarna har haft släktingar som har pratat jiddisch och att de har en känslomässig koppling till språket. Foto: Anneli Hildonen

Lektionen tar sin början och deltagarna tränar såväl grammatik, högläsning som att skriva på jiddisch. När Jean går igenom veckans ord analyseras varje glosa på mikronivå och kursdeltagarna frågar mycket. Hur används det? Vad har ordet för ursprung? Jean i sin tur ställer också många frågor. Deltagarna med polska som modersmål – känner de igen ordet? Han anknyter till judisk kultur, historia och traditioner, berättar en och annan anekdot. Han pratar engagerat och stämningen är hjärtlig.

Till varje vecka har en av kursdeltagarna förberett ett föredrag om sig själv. Idag är det Halina Wajntraubs tur. Hon berättar om sitt liv och klassen applåderar.

– Jättefint, personligt och bra, säger Jean. Jag har egentligen bara några enstaka grammatiska anmärkningar.

Halina är läkare, men sedan två år tillbaka pensionär. Hon växte upp i Polen men lämnade landet 1969 på grund av en antisemitisk kampanj.

– Båda mina föräldrar pratade jiddisch med varandra fast de kunde perfekt polska. Men med mig pratade de bara polska. Man lärde sig att förstå ändå; jag kan jiddisch passivt men har aldrig någonsin använt språket eller studerat det tidigare. Jag vill lära mig jiddisch för att jag vill återanknyta till det gamla.

Även Madeleine Propst, som arbetar som boendehandledare för personer med neuropsykiatriska diagnoser, hörde jiddisch i sitt barndomshem.

– Min farmor, farfar och pappa flydde från Wien. Jag har aldrig träffat min farfar men min pappa och min farmor pratade jiddisch med varandra, så jag förstår mycket.

För Madeleine blir onsdagskvällarna också ett sätt att få ett judiskt sammanhang och träffa andra med judisk bakgrund.

– Hemma lyssnar jag på musik på jiddisch och förstår mycket av texterna. Men jag har ju ingen att prata med, det blir svårt att öva mellan gångerna.

Halina nickar. Det är svårt att träna språket hemma, för det är så otroligt få som pratar det.

Intervjun övergår flera gånger till ett samtal sinsemellan deltagarna. När jag sedan pratar med Leo, som med sina 26 år är en av de yngsta deltagarna, lyssnar såväl Madeleine som Halina intresserat och ställer själva frågor. Leo läser en master i internationella relationer. Ett stort språkintresse i kombination med en vilja att knyta an till sitt judiska ursprung fick honom att börja studera jiddisch; han hade inga som helst förkunskaper. Han kan bland annat tyska och lite hebreiska samt flytande ryska eftersom hans föräldrar kommer från Ryssland.

– Min mormors och farmors generation, som bodde i Moskva, pratade inte jiddisch. Men mormor brukade alltid sjunga en sång för mig, Tumbalalaika, som jag först i efterhand förstod var på jiddisch.

Han stannar upp och funderar.

– Några generationer bakåt kan de mycket väl ha talat jiddisch. Jag försöker släktforska.

Efter lektionens slut säger jag till Jean att jag inte uppfattar hans kurs som ”klassisk språkundervisning”, det här känns som en mer dynamisk version.

– Många på kursen kommer från den akademiska världen och tror att undervisningen ska vara mer som på universitetet, vilket den inte är. Men den skiljer sig kanske från den klassiska folkhögskoleverksamheten. Här blir det mer som ett samtal.

Kan det inte vara problematiskt att kursdeltagarna är på så olika nivåer?

– Nej, de som kan mer lär de som kan mindre. Nybörjarna tillför saker om sig själva till de andra.

Sedan i höstas driver Paideia Allmän kurs i egen regi. Tidigare hade man en samarbetskurs med fadderskolan Kista folkhögskola som har muslimsk profil. Foto: Anneli Hildonen

Att lära sig av varandra är också i fokus på Allmän kurs. Sedan i höstas driver Paideia den i egen regi. Tidigare hade man en samarbetskurs med fadderskolan Kista folkhögskola som har muslimsk profil. Skolorna har gemensamma temadagar och man har planer på föreläsningar och workshops tillsammans. Det officiella samarbetet kommer snart att ta slut, men det finns ett ömsesidigt intresse av att fortsätta och det blir en del av den allmänna kursens så kallade interkulturella profil. Än så länge håller man till i abf-huset, beläget på den hårt trafikerade Sveavägen, drygt en kilometer från Paideias övriga verksamhet. Även Allmän kurs kommer dock att flytta med resten av folkhögskolan till de nya lokalerna. När jag kommer har samhällskunskapslektionen precis börjat.

– Hur förklarar man normer? frågar läraren Anna Furevik klassen.

– Det är oskrivna regler, säger en kursdeltagare.

Just nu håller de på med ett projekt om identitet. Inom ramen för den interkulturella profilen jobbar de extra mycket med frågor som exempelvis mångfald, diskriminering, mänskliga rättigheter och fördomar. När jag frågar hela klassen visar det sig att det lika mycket som inriktningen var den välkomnande stämningen som gjorde att de valde att gå här. Ingen av dem har själva judisk bakgrund och att det är en judisk skola är inget som de direkt reflekterar över. När kursdeltagarna berättar om vad de uppskattar med skolan återkommer de till det faktum att många i klassen är födda i andra länder, exempelvis Tadzjikistan, Gambia och Irak. 28-åriga Alejandro Duquesne flyttade till Sverige från Kuba för fem år sedan.

– Att folk kommer från olika kulturer är det roligaste. När jag sökte hit tänkte jag inte på att det är en judisk skola. Kanske kommer det att märkas mer när vi är i samma byggnad som de andra kurserna, säger han.

– Att folk kommer från olika kulturer är det roligaste tycker 28-åriga Alejandro Duquesne flyttade till Sverige från Kuba för fem år sedan. Varken han eller 18-åriga Astrid Strömstedt funderade så mycket över den judiska biten när de sökte till Paideia.

Inte heller 18-åriga Astrid Strömstedt funderade så mycket över den judiska biten när hon sökte till Paideia.

– Jag fastnade för beskrivningen av skolan. Jag märker inte att det är en judisk skola, bara när lärarna tar upp att de har judisk bakgrund, säger hon.

Läraren Anna Furevik, som även är utbildningsansvarig för Allmän kurs, har arbetat som folkhögskolelärare i över tio år. Tidigare jobbade hon på Kista folkhögskola, där hon var ansvarig för samarbetskursen.

– Det är spännande att få bygga upp något från början. Själv har jag ingen judisk bakgrund men jag tycker att det är rimligt att både den judiska och den muslimska gruppen har egna folkhögskolor, det finns ju många kristna folkhögskolor.

Hon fortsätter:

– I klassrummet pratar vi hela tiden om varandras olikheter och bakgrunder. Om jag som lärare visar nyfikenhet för deras olika tro, värderingar och livsstil så blir de mer öppna. Vi måste mötas och samtala, det är nyckeln till kunskap men också till utveckling.