Här utbildas hästsportens arbetarklass

I travstallet övar Angelica Löfgren bland annat att ta isär och plocka ihop en sele på tid under överinseende av hästläraren Tina Virkama. Foto: Sandra Pettersson

Det är ingen dålig plats för hästar och människor – utsikten är magnifik. På ena sidan sjön klättrar röda stall, hagar och manskapsbyggnader uppför sluttningen. På andra sidan vakar blåa fjäll över bygden, med Åreskutans toppar i fjärran.

Här, på Hästsportens filial i Jämtland, Wången, är folkhögskoleutbildningarna del av en myllrande helhet med alltifrån gymnasium och yrkesutbildningar till folkhögskola och universitet, med inriktning på trav- eller islandshäst. Även om de går olika utbildningar delar eleverna samma ”klassrum”: stall, ridhus, tappskosmedja, labb-sal och utebanor.

Precis som på många andra mer yrkesinriktade linjer kan en distanskurs till hästskötare leda till just det – ett jobb med hästar, i stall eller på stuteri.

På anrika Wången i Jämtland – en av ridsportens tre riksanläggningar – har kursen Hästskötare funnits med i olika former ända sedan 1990-talet. Till hösten startar ytterligare en kurs, Allmän kurs häst, där den som saknar gymnasiekompetens kan läsa in den på Hästsportens folkhögskola på distans och få de mer praktiska kunskaperna på Wången.

Med ett hundratal hästar på anläggningen är det omöjligt att inte möta fyrfotingar så snart man rör sig över området – smäckra varmblod till travare leds eller körs över stallbacken, islandshästar rids i tölt, elever med stalltjänst mockar i stallen.

Just i dag har deltagarna på hästskötarutbildningen med inriktning islandshäst gemensam lektion med naturbruksgymnasiets årskurs tre i det stora ridhuset. Uppgift: att i tur och ordning instruera andra uppsuttna elever, alternativt stå bredvid som vittne.

– Det är en bra övning i att sätta ord på sina kunskaper och för att få en djupare förståelse för kommunikationen mellan häst och människa, säger läraren Camilla Hed. Eleverna lär sig också mycket genom att lyssna på varandra. Dessutom blir det en övning i självtroende att våga stå i mitten och berätta för de andra hur de ska göra.

– Efter att ha lärt sig om ergonomi och arbetslagstiftning här är det nog enklare att ställa krav på arbetsgivare sedan, säger Catrine Eriksson som utbildar sig till stallskötare. Foto: Sandra Pettersson.

På grund av sjukdom och andra bortfall är Catrine Eriksson, 43, och Nathalie Clewehielm, 27, de enda närvarande kursdeltagarna på islandshästsidan.

– När man har familj är det väldigt bra att kunna läsa så här, och bara vara hemifrån 5–6 dagar åt gången, säger Catrine Eriksson, som bor i sörmländska Sorunda.

Hon jobbar i dag som säljkoordinator, men är undersköterska i grunden. Framöver hoppas hon kunna utveckla det inackorderingsstall hon redan driver med rehab-tjänster för människor med neuropsykologiska funktionsvariationer.

– Det finns både ett stort behov av det, och forskning som stöder att samvaro med häst kan fungera läkande för människor med psykisk ohälsa. Då är den här utbildningen bra. Men för mig ligger det också en stolthet i att kunna visa: ”Jag har gjort det här, jag kan detta”.

Nathalie Clewehielm från Uppsala är – och vill fortsätta som – redovisningsekonom, men krydda det med extrajobb inom hästbranschen.

– Jag ville egentligen gå högskola och bli hippolog, men klarade inte matte B när jag skulle plugga upp det. Nu tänker jag i stället fortbilda mig till C-tränare om några år, och då behöver jag den här grundutbildningen.

De elever som går travinriktning övar samtidigt på snabbhet i ett av stallen: Ta isär och plocka ihop en sele på tid. Linda bakben och trä på krånglande hovskydd på den tåliga skolhästen ”Obbe”.

Angelica Löfgren, 21, bor i jämtländska Brunflo. Hela hennes familj är engagerade i travsport, nu vill hon fördjupa sina kunskaper. På sikt drömmer hon om att ha ett eget tränings- eller tävlingsstall.

För Benita Edberg, 52, projektadministratör från Stockholm, är lärandet tvärtom del en av ett lappkast i livet utifrån den kliande frågan: ”Vad ska jag göra med resten av mitt liv?”

– Jag visste inte  att man som vuxen kan utbilda sig på det här sättet. Jag hade varit borta från ridvärlden i många år när jag fick en kusk-kurs på Solvalla av mina vänner i 50-årspresent. Det visade sig att travvärlden inte alls var så mansdominerad som jag hade trott; det hålls ju kurser för alltifrån femåringar till pensionärer. Dessutom upptäckte jag hur bra jag mådde ihop med hästar, och hur mycket jag har saknat det.

Som färdig hästskötare tänker hon sig jobb på ett stuteri eller hos en medelstor travtränare.

– Jag hoppas att min sambo inte läser det här, och inte min arbetsgivare heller, men min dröm är att jobba med häst, och även att ha en egen häst.

– En praktisk folkhögskoleutbildning kan vara en väg in i det svenska samhället, säger Ulrika Backan, utbildningsansvarig på Wången, filial till Hästsportens folkhögskola.

Hästbranschen var länge en värld av traderad kunskap. När jordbruket mekaniserades och hästarna till stor del förpassades till ridskolor uppstod ett glapp mellan å ena sidan ett högteknologiskt jordbruk och å andra sidan rid- och travanläggningarnas behov av hästskötare, tränare och pedagoger. Det glappet har förvaltats av de tre stora förbunden för ridsport, trav och galopp som under åren skapat olika utbildningar. Med starten för hippologutbildningen 1994 fick breddutbildningarna sin efterlängtade spets.

Med tanke på att ridsport i dag är Sveriges andra största sport bland flickor och kvinnor, och Sverige det näst hästtätaste landet i Norden efter Island finns ett växande behov av utbildning på olika nivåer, menar Hästsportens nytillträdda utbildningsledare I Wången, Ulrika Backan.

Just nu slipar hon på en möjlig kursplan för anläggningsskötare – det yrke som förr gick under benämningen ”gårdskarl” på mindre gårdar – en kategori som Ulrika Backan hävdar att ”ingen tänkt på” när jordbruket moderniserades och slogs ihop till större enheter.

– Nu har vi även fått extra timmar riktade till gruppen nyanlända. Just en praktisk folkhögskoleutbildning, som inte ställer krav på några förkunskaper kan vara en bra väg både in och ut i det svenska samhället.

Hästskötarkursen har också visat sig vara en språngbräda mot högre utbildning. Flera kursdeltagare har senare återvänt till Wången för att ta kandidatexamen som hippolog.

– Det ursprungliga syftet med folkhögskolan är förstås bredden och det enkla insteget för människor som inte gått ut gymnasiet eller av andra skäl behöver den här typen av utbildning. Men spetsen kan också ge mycket till bredden. Dels möts ju alla i stallarna här, och delar på stalltjänst. Dessutom undervisar vi lärare på de olika nivåerna, och det är roligt för både eleverna och oss.

– Jag har brunnit för folkbildning i hela mitt liv. På folkhögskola finns möjligheten att i en trygg miljö både få misslyckas och lyckas, och växa som människa. Det har jag sett så många exempel på genom åren, säger Thord Larsson, lärare och veteran på Wången som nyligen gått i pension. Fotio: Sandra Pettersson

Eftersom hästnäringen till stor del är en småföretagarvärld läser de deltagare som ska bli hästskötare också entreprenörskap. Läraren för dagen är Thord Larsson, som av flera omnämns som ”legend”. Han är nyligen pensionerad från Wången, men redan tillbaka som inhoppare. Längts bak i labbrummet, där lektionen hålls, tronar en frys med ”dö-hovar”. Det är infrusna bitar av hästhovar med ett stycke ben på, som används vid dissekering.

Dagens uppgift är mer teoretisk. Varje kursdeltagare ska göra en finansplan för en tänkt hästverksamhet, och Thord Larsson anger grundförutsättningarna:

– Bristande likviditet knäcker de flesta företag. Därför är det bra att räkna upp planerade kostnader rejält, kanske rentav dubbelt.

Andra teoriämnen för de blivande hästskötarna är ergonomi och arbetsmiljölagstiftning. En bransch som till stor del bygger på kärlek till ett djur löper stor risk att bli ohälsosam för de anställda. Fackförbundet Kommunalarbetarna, som organiserar hästskötare och ridlärare, har ett otal gånger larmat om ohemula arbetstider, tuff arbetsmiljö och många obetalda arbetstimmar.

För utbildningsledaren Ulrika Backan handlar utbudet av utbildningar därför också om att bidra till en professionalisering av branschen.

– Med kunskap baserad i forskning blir också hela branschen mer hållbar. Som utbildningsledare ser jag som min uppgift att lyssna in vilka behov som finns på arbetsmarknaden. Det gör det möjligt att skapa en utbildningstrappa för att folk ska kunna hålla sig kvar i yrket.

– Jag är ny i folkhögskolevärlden och vet att det inte är helt politiskt korrekt att hänvisa till branschen på det viset men vi vill fånga upp människor med häst- och ridintresse, oavsett vilken tidigare utbildning de har och se till att de kommer ut på arbetsmarknaden. Om man då samtidigt bidrar till att utveckla branschen mot en mer hållbar hästhållning och ett mer hållbart arbetsgivarskap är väl det bara bra?

– De som studerar på distans (50 %) måste ordna så att de får rida hemma men på de flesta håll i landet är det inte svårt att bli medryttare eller hitta ridlärare, säger läraren Camilla Hed.

Det har blivit eftermiddag denna ”på plats-dag” för de distansstuderande hästskötarna. Snart ska de vända hem igen och i ensamhet praktisera det de lärt. Läraren Camilla Hed är väl medveten om för- och nackdelarna med distansstudier:

– Det ställer förstås stora krav på eleven att färdighetsträna hemma. Det blir inte samma utveckling, vare sig ridmässigt eller personligt, som om man är här på heltid. Samtidigt har många äldre elever svårt att vara ifrån familj och jobb på heltid.

Med tanke på mängden ridövningar kräver utbildningen också att varje elev har tillgång till häst?

– De måste ordna så att de får rida hemma, men på de flesta håll i landet är det inte så svårt att bli medryttare eller hitta en tränare eller ridlärare, säger Camilla Hed. Vi har faktiskt haft rena nybörjare också, även om det är ovanligt.

Väl på plats kan det brinnande hästintresset bidra till att föra olika grupper på skolan samman menar hon:

– Som elev är det lätt att bli insnöad på sin disciplin, därför är det viktigt att vi lärare påminner om den breda kunskap som finns här. Exempelvis brukar vi bjuda in alla elever när vi har externa föreläsare eller så kallade ”clinics”, där föreläsaren sitter illustrerar temat uppsutten till häst.

Jämfört med de andra riksanläggningarna Strömsholm och Flyinge, där dressyr och hoppning dominerar, har Wången rötterna i det som historiskt setts som lägre status från klassisk ridsport-håll; brukskörning och trav. Det var på Wången den inhemska rasen nordsvensken räddades i början på 1900-talet. I dag är det också centrum för en ännu ung nisch inom ridvärlden; islandshästar, som i dag är den tredje största rasen i Sverige.

Att just islandshästkulturen är en del av Wången kan också förstärka öppenheten, hävdar läraren Camilla Hed:

– Den kulturen är fortfarande så ny i Sverige och därför inte fast i gamla strukturer. Vi inom den är nyfikna på all slags hästkunskap, vana att dela med oss av det vi kan och att välkomna alla. Dessutom är det en växande bransch i Sverige – så, watch out!