Budo skapar balans i skolan och livet

Per Eriksson tar ett stadigt grepp om min handled. Han frågar hur det känns. Handleden sitter fast som i ett skruvstäd. Fångad svarar jag. Det är en fråga om inställning säger han. För att visa vad han menar låter han en av deltagarna, Jesper Olsson, ta ett grepp om Per Erikssons handled. Nu är Per Eriksson fångad. Jag hinner knappt uppfatta vad som händer. Plötsligt ligger Jesper på magen och Per Eriksson har Jespers hand i ett grepp bakom hans rygg.

När han rest sig tar Jesper Olsson åter ett tag om Per Erikssons handled. Per Eriksson pekar på sin handled och säger att du kan låsa tanken vid att bara se att handleden sitter fast. Eller så väljer du att se möjligheten, den andra handleden som är fri. Likaså benen och resten av kroppen. Han tar ett steg framåt, kliver runt Jesper och står nu bakom honom. Nu är det Jesper som är fast. Men, säger Per Eriksson, samma sak gäller nu för Jesper – att se vilka möjligheter han har.

Det handlar om att lära sig se utifrån ett annat perspektiv, vända det till sin fördel. Du kan röra på fötterna och den andra armen. Kroppen består av mycket mer än en handled.

– Om du kan omsätta det till livet tror jag du kan se på människor och dig själv på ett annat sätt. Allting som du tolkar som ett problem behöver inte vara det. Så är det i livet också. Till en början ser man bara “att det här var ju inte bra.” Men kanske är det något som kan leda till något bra.

Vi befinner oss i en dojo i Karlskoga. Per Eriksson bär vit jacka, svarta byxor och svart bälte. De flesta deltagare har vit jacka, vita byxor och vitt bälte. Per Eriksson är lärare i allmän linje med budoinriktning på Karlskoga folkhögskola. Han undervisar i religion och historia men är också en av två västerlänningar utanför Japan (den andra finns i Australien) som har licens att lära ut Yagyu Shingan Ryu, en samurajtradition känd för sin jujutsu. När Per Eriksson berättar om den är det tydligt att filosofin är central, synen på livet och människan. Jujutsu som en väg att bli en bättre människa.

– Just filosofin är något som jag mer renodlat lyfter fram i min undervisning på folkhögskolan.

Per Eriksson hade ingen tanke på att Budo, ett samlingsnamn för japanska kampsporter, skulle bli en särskild inriktning i allmän linje på folkhögskola. År 2008 vikarierade han som lärare i religion och historia på Karlskoga folkhögskola. Några timmar i veckan hade alla deltagare på skolan skapande verksamhet. Per Eriksson höll självförsvarskurser. Han var van vid elever som var relativt vältränade. De som kom från folkhögskolan var ovana vid fysisk ansträngning. Men han såg hur snabbt de utvecklades. Några av deltagarna ville ha mer och deltog även i hans kvällskurser.

– Att jujutsu kan ha en stor effekt på människan visste jag redan. De elever jag haft tidigare har varit i bra fysisk form men på folkhögskola träffar du människor som kan vara lite tilltufsade. Vissa har taggarna utåt och andra har dem inåt. Det blev ännu tydligare när de fick göra det här. De som har taggarna utåt drar in dem och de med taggarna inåt drar ut dem.

Det här är också att ett sätt att göra upp med rädsla och bli tryggare. Blir du tryggare i dig själv blir du en gladare och mer vänlig människa. Per Eriksson berättar om en kvinnlig deltagare som tränade med honom. Jujutsu är en fysisk kampsport med mycket närkontakt. Ett inslag är att man brottas och ligger på varandra. Kvinnan fick panik och kunde inte andas. Efterhand lärde hon sig att bemästra sin rädsla, att andas lugnt när hon kände sig pressad och hittade vägar att göra sig fri. På ett år gick hon ned 15-20 kilo, blev gladare, mer social och utåtriktad. Hon vågade ta för sig mer. Efteråt skrev hon ett brev där hon tackade och skrev att hon fått med sig kunskap som hon kommer att bära med sig livet ut.

Varje måndag och fredag är de nio deltagarna i träningslokalen, dojon. Det japanska ordet Dojo kan uttydas som platsen för studier eller en plats där vägen utövas. För buddistmunkarna är dojon i första hand en plats för studier men också för meditativa övningar. Do betyder konst och Jo betyder plats. På ena kortsidan hänger en japansk och en svensk flagga och två porträtt på grundarna av aikidon respektive judon. Det enda som saknas är Shinzen, altaret.

Inför varje träning bugar lärare och deltagare först mot porträtten, för att visa respekt mot föregångarna. Därefter vänder sig lärare och deltagare mot varandra, bugar och sitter ned, vända mot varandra. Per Eriksson säger till dem att blunda och tömma tankarna. De sitter tysta. De öppnar ögonen, bugar än en gång åt varandra, som ett kontrakt på att nu är vi här och ska göra vårt bästa.

Hälsningsritualen fungerar som en gemensam samling, lämna det som hänt och det som ska hända efteråt. Lämna världen utanför och vara här och nu, fokusera på uppgiften.

– Ritualen påverkar också i de andra ämnena, lär dem att bli mer fokuserade och koncentrerade på uppgiften, säger Per Eriksson.

När jag besöker dojon en fredag ligger deltagarna på golvet och brottas. Alla uppträder disciplinerat och koncentrerat och går in för uppgiften med stort allvar. Träningen går ut på att lära sig "kator", ett bestämt och noga genomtänkt rörelsemönster. Ungefär som när en musikelev övar sig i att läsa noter, öva skalor och musikstycken så övar budolinjens deltagare rörelsemönster, kator, i jujutsun. Och på samma sätt som musikeleven efterhand lär sig att tolka ett musikstycke på sitt eget sätt lär sig budolinjens deltagare att bli snabbare och skickligare på att röra sig utifrån katorna och så småningom kunna göra egna tolkningar och kombinationer av rörelserna. I Japan ses Jujutsun som en konstart och målet är, som i all konst, att hitta ett eget uttryck.

– I början kan det vara känsligt med den nära fysiska kontakten men efterhand växer det bort och de ser det som naturligt. Det handlar om positioner för att kunna genomföra uppgiften.

Emil Junström sitter lutad över Johan Lindqvist och har tagit ett stadigt grepp om hans jacka. Johan ligger på rygg och försöker göra sig fri. Han griper tag om Emils högra arm, saxar benen runt Emils vänstra axel och tvingar ned hans huvud. När han fått kontroll över situationen börjar de om och växlar roller.

Ett par tre av deltagarna hade viss erfarenhet av kampsport innan de började på Karlskoga. För de flesta var det något nytt. Johan Lindqvist hade tränat Judo i tre år innan han kom till Karlskoga. Innan dess var det för honom som för så många andra: Skolkade mycket i högstadiet, hade svårt för auktoriteter och gillade inte lärarna. Han hade inga problem med de teoretiska ämnena. Han har alltid tyckt om att läsa men det var inget kul att plugga. Han mådde också dåligt, delvis på grund av att hans pappa dog och att det var jobbigt hemma. Han hoppade av gymnasiet, drog sig undan från kompisar och isolerade sig. Han sov på dagarna, var uppe på nätterna och surfade på datorn.

Till slut tröttnade han och ville ha en förändring i sitt liv. Han fick hjälp till en praktik på ett screentryckeri och började må bättre. Han hade funderat en tid på att börja med judo, så när en judoklubb öppnade i Vara gick han dit. Han bestämde sig också för att bli klar med studierna och gick en termin på Vara folkhögskola. Men han ville bort från Vara, gå någon skola med friskvård eller motion. Han sökte fyra fem folkhögskolor och förra sommaren deltog han i en kurs med Per Eriksson. Det avgjorde saken.

– Jag gillar den här lite gammeldags stilen med den filosofiska, andliga sidan. Judo är mer ytligt. Här handlar det mer om att kultivera kropp och sinne. Numera är jag glad när jag är i skolan. Jag missar inte många lektioner och har lättare att trivas med människor.

Budon har också blivit en liten “snackis” på skolan.

– Jag kan känna att många på skolan tycker att vi är lite spännande. Ibland står vi i matkön och gör kator. Det finns nog lite stolthet över oss.

Jujutsun och träningen svetsar också samman. Sammanhållningen och förmågan till koncentration och fokusering följer också med i annan undervisning, när de har Per Eriksson i religion och historia eller andra ämnen.

– Jag har fått höra av andra lärare att de tycket att det är en jättebra och trevlig klass, säger Per Eriksson.

Vid dojons ena kortsida står Jenny Claesson och tränar en kata med stav. Hennes hållning är rak, ansiktet allvarligt och blicken koncentrerad. Hon rör staven och kroppen snabbt och bestämt i olika positioner. Per Eriksson ber henne att göra en kata som hon tränat in, utan stav. Jenny Claesson för armarna uppåt, nedåt och åt sidorna i olika positioner, sparkar, rör sig vigt framåt med kraftfulla, graciösa och vackra rörelser. Det är som att se en balett.

Jenny Claesson har varit med sedan linjen startade för ett och ett halvt år sedan. Hon gick aldrig i gymnasiet. Istället började hon träna taekwondo, en koreansk kampsport som påminner om karate men där man lägger stor vikt vid sparkar.

– Jag var inte intresserad av gymnasiet. Det var nog med att ha gått nio år. Jag följde med min bror som tränade taekwondo.

Efter två år, 2004, slutade hon helt med taekwondo. Anledningen var att onlinespelet World of Warcraft släpptes. I två år, mer eller mindre dag och natt, satt hon och spelade. Hon höll sig vaken med energidryck och umgicks bara med kompisar på nätet. Hon sökte och gick flera gånger på folkhögskola och läste allmänna ämnen men hoppade av för att hon hellre ville spela.

År 2012 sökte hon Karlskoga. Skolan föreslog att hon gick allmän linje – Budo. Hon går nu fjärde terminen.

– Jag är rastlös som person och blir frustrerad när det går för långsamt. Det här har nog hjälpt mig, kanske lugnat ned mig lite. Jag har definitivt lärt mig att ha tålamod. Och så har jag blivit mer självsäker.

Numera spelar hon nästan aldrig på datorn.

I pausen lämnar vi dojon och går in i fikarummet. Vid utgången stannar Per Eriksson och deltagarna, vänder sig in mot lokalen och gör en lätt bugning. Det gör de varje gång de går in i eller lämnar dojon. Det handlar om att visa respekt för den plats där "vägen" förmedlas förklarar Per Eriksson. Efter Pausen fortsätter deltagarna att öva sina kator. Per Eriksson går runt, ser på deras rörelser, stoppar, korrigerar och visar hur en rörelse ska göras. Ibland ber han alla att samlas. Det hela är odramatiskt. Deltagarna lyssnar och jobbar vidare. Det är när de provar han som lärare har möjlighet att hjälpa till och korrigera och lära deltagarna att se andra möjligheter och att de kan göra på ett annat sätt. Per Eriksson vill förmedla ett annat perspektiv på det vi kallar misslyckanden.

– Det finns deltagare som upplever att de har misslyckats i sina liv men egentligen är det är fel att tala om misslyckanden. Det är en naturlig väg mot utveckling. Det handlar om erfarenheter, att vi kan lära oss av det vi gör. Vi får verktyg att ta oss vidare med och utveckla vår potential – att utvecklas som människa. Om du ser det på det sättet kan du aldrig bli besegrad, av något eller någon.