Wallraffade långt före Wallraff

Vilken fascinerande människa! Jag utbrister det för mig själv gång på gång under läsningen av Ett jävla solsken. Boken är en biografi över Ester Blenda

Nordström. Är namnet ens bekant utanför journalistkretsar numera? Jag tvivlar och hoppas att den här biografin bidrar till att sprida kunskap om henne. Ett ytterligare sätt vore, att som filmaren Anna Hylander har föreslagit, börja  tala ”att blenda” i stället för ”att wallraffa”. För Ester Blenda Nordström använde den metoden långt före Günter Wallraff.

Hon var 23 år när hon 1914 tog anställning som piga. I själva verket var planen att skildra pigornas slitsamma liv. Det hela blev en mycket uppmärksammad artikelserie och senare boken En piga bland pigor.

Genom hela sin journalistkarriär fortsatte hon sedan att skildra platser och människor som sällan eller aldrig beskrivits i text. En nutida läsare kan reagera över hennes sätt att formulera sig kring andra folkslag, men får se det hela i sin historiska kontext.

I Ett jävla solsken- får vi följa Ester Blenda- Nordström från uppväxten som ett barn som vantrivdes och ständigt utmanade den hämmande flickrollen, genom succéerna som journalist och ungdomsboks-författare, till slutet av hennes liv, då alkohol och droger tar makten över henne. Vi får också inblick i det som var hennes mörker – att hon älskade en annan kvinna. Vi möter henne genom korta citat ur artiklar – vilket språk och stilistisk förmåga! – men också i brev och fotografier.

Det är en oupphörligt intressant och detaljrik biografi som möjligen hade vunnit på att kortas något, men som framför allt fyller ett pinsamt hål i den svenska historieskrivningen.

”En pionjär i den svenska kvinnohistorien” skriver Björn Wiman i en recension av boken i DN. Men jag tänker, vadå ”kvinnohistorien”? Hon var en pionjär oavsett sitt kön!

Ingela Hofsten