Från Karlfeldt till Khaled

Lena Lönnqvist var tidigare rektor för Sjöviks folkhögskola och är numera pensionär. Texten har tidigare varit publicerad i Avesta Tidning.

Längtan heter min arvedel är titeln på en dikt av Erik Axel Karlfeldt. Längtan går många omkring och bär på i vårt land i dag. Längtan till hemlandet. Längtan till föräldrar, syskon, barn och makar.

Längtan till det vardagsliv man hade (innan det hemska hände), då man hade en självklar plats bland vänner, på arbetsplatsen, i kvarteret där man växt upp.

Nog kan man använda Karlfeldts uttryck och benämna denna längtan som den "arvedel" dessa människor fått av sina korrupta politiska ledare i hemländerna och som de bär med sig på förhör i Migrationsverket, på SFI-lektioner och i kön till nystartsjobb på arbetsförmedlingen.

Men vad har Karlfeldt att göra med Khaled eller Khadije?

Kopplingen kallas Karlfeldts Kulturverkstad och är en öppen aktivitet i Karlfeldtsgården i Karlbo utanför Avesta i Dalarna. Här möter Khaled, Khadije och många andra invandrade personer gamla etablerade avestabor och delar tankar om längtan och drömmar i livet.

När Djala berättar om sina drömmar för framtiden och för en stund orkar släppa den där tunga längtan som annars förföljer henne, har något vunnits. Ärliga samtal och försök att skapa tillsammans, ger något positivt till alla deltagare, oavsett bakgrund.

Majoriteten av de människor som kommit hit som flyktingar har drabbats av katastrof, lyckats ta sig till tryggheten i Sverige, men bär på sin längtan.

Mot den bakgrunden är det obegripligt att gång på gång i diskussionsforum på nätet eller i politisk agitation höra svenskar som säger "Varför ska de komma hit? " eller "Vi har inte möjlighet att ta emot dem. "

Har dessa människor inte sett nyhetsinslag i tv-rutan? Räcker det inte att se de syriska barnen i Homs eller Aleppo - eller senast i den fruktansvärda gasattacken i Idlib, för att inse att dessa människor behöver skydd?

Argument om att vi inte har resurser och möjlighet att ta emot fler flyktingar eller råd att låta asylsökande ensamkommande ungdomar stanna, tyder på ett mycket snävt tänkande. Då ser man bara till den egna ankdammen, för om vi jämför med läget i världen är det betydligt fler flyktingar mottagna i dokumenterat fattiga länder.

Ingen väljer sina föräldrar eller sin födelseort. Det kunde lika gärna vara jag och min familj som drabbats av ödet att tvingas fly och kämpa långa vägar för att söka skydd.