Skriver böcker som ska hjälpa oss att se

Bara en sådan sak: Att inte själv få bestämma hur man vill ha sitt hår. Det är 1950-tal, elvaåriga Majgull går hem-ifrån med sitt långa, tjocka hår utsläppt. Men modern ser, öppnar fönstret, ryter. Hästsvans ska det vara.

Det låter kanske inte som någon världskatastrof, men Majgull Axelsson minns tydligt känslan av att inte få bestämma själv och tror att den kan ha bidragit till hennes livslånga intresse för just maktlöshet.

Några år senare sätter hon, som många unga kvinnor i början av 60-talet, upp håret som den iranska drottningen Farah Diba – i en hög luftig volm. Hon står vid diskbaljan när fadern får syn på henne: ”Du ska inte tro att man blir drottning bara för att man har Farah Diba-frisyr”.

Men den här gången biter hon tillbaka: ”Du ska inte tro att man blir Hjalmar Branting bara för att man läser Aktuellt i Politiken”.

Detta andra minne har hon berättat om många gånger, som illustration till det faktum att det fanns fördelar med att växa upp i ”ett hem med fullständig yttrandefrihet”, som hon säger, med ironisk udd i rösten. Egentligen är det en förskönande omskrivning av det faktum att hon växte upp i en familj där ordväxlingarna ofta var hårda och högljudda.

– Man var helt enkelt tvungen att lära sig svar på tal.

Nu sitter Majgull Axelsson i vardagsrumssoffan hemma i tegelvillan på Lidingö. Ett harmoniskt rum i vinkel, fönster mot trädgården, öppen spis. Nikotintuggummit är hämtat, tvååriga Svea av rasen West highland white terrier har fått en bit bulle och klipprat i väg på sina korta ben. Vi är på väg att förlora oss i hundsnack, men vänder i stället blicken mot de tavelbehängda väggarna och Majgull Axelsson berättar att hon använde pengar hon tjänade på Augustprisbelönade genombrottsromanen Aprilhäxan till konstinköp.

Behovet att omge sig med konst har hon med sig från barndomen i Nässjö, där hon växte upp som den yngre av två döttrar till en servitris och en lokförare. I hemmet fanns ett kulturintresse, som bland annat yttrade sig i besök på utställningar och konstinköp. Hon förklarar det med det bildningsideal som präglade stora delar av arbetarklassen under denna tid.

– Inte nödvändigtvis för att omsätta i yrkesverksamhet, utan för bildningens egen skull. I dag finns det ju inte alls sådana ambitioner i samhället. Det är djupt olyckligt, för jag tror det vidgar klyftorna.

– Kunskap och information, som det trycks så mycket på, är inte samma sak.

Majgull Axelssons pappa var aktiv i ABF och läste tyska på kvällarna, modern var storläsare. En gång i veckan cyklade hon och döttrarna till biblioteket.

– Det var veckans högtidsstund.

I hemmet fanns också ett tydligt samhällsintresse.

– Våra samtal rörde ofta de stora politiska händelserna.

Vilket slipade förmågan att diskutera och argumentera.

– Farsan och jag hade en ständigt pågående diskussion om vad folkhemmet var. Den där idén som Per-Albin Hansson framförde i sitt så kallade folkhemstal, om att samhället inte skulle ha några kelgrisar och inga styvbarn är ju lysande. Men det fungerade ju inte. Det försökte jag få farsan att fatta.

Författaren Majgull Axelsson ärr aktuell med romanen "Ditt liv och mitt", en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, vars bror hamnade i en massgrav för så kallade sinnesslöa i Lund. Foto: Claudio Bresciani / TT /

Hon påpekar att hon själv tillhörde kelgrisarna, de som fick äta sig mätta på bra mat, som fick presenter av samhället (”jag har fortfarande kvar en atlas och en antologi”) och förmånliga studielån, som så småningom möttes av en god arbetsmarknad. Men Majgull Axelsson hade alltså tidigt insett att det fanns mörkare sidor under den vackra ytan. Saker som skedde i det fördolda och människor som var just ”styvbarn”.

Som den romska flickan i hennes förra roman Jag heter inte Miriam, från 2014. Och som Lars, den utvecklingsstörda pojken i hennes senaste roman, Ditt liv och mitt. När Lars var liten skickades han till Vipeholm, en anstalt för ”svårskötta sinnesslöa” i Lund.

Romanen utgår från Lars syster Märit och hennes skuldkänslor kring brodern. Lars och Märit är förstås påhittade gestalter, men det som skedde på Vipeholm hör till de mörkare berättelserna ur vår historia. De intagna på anstalten utsattes för grov förnedring i form av elchocker, spännbälten och kalla bad. De fick också vara försökspersoner, till exempel då de dagligen fick tugga en extra söt och kladdig kola, i syfte att undersöka sockrets påverkan på tänderna.

Och inte nog med det. Vipeholmspatienter som dött sändes till Lunds universitet för att dissekeras i utbildningssyfte.

I boken för huvudpersonen Märit en oupphörlig diskussion med ”Den andra”, en inre röst som hela tiden ifrågasätter Märits göranden och låtanden.

Jag var för ung när det hände. Bara fjorton år. Jag kunde inte …

( … )

Snicksnack! Skulle du ha tagit hand om Lars om det hade hänt nu, när du är nitton år?

Jag vet inte.

Åjo. Visst vet du. Skulle du det?

Nej.

Varför inte?

För att … Nej, jag vet inte. För att jag vill ha ett liv. Ett eget liv.

Och det är den ömma punkten, inte sant?

Jo.

Det är därför du känner dig skyldig. För att du vet att du innerst inne är en svikare. Dessutom en dubbelsvikare. Svek honom då och sviker honom nu.

Ja.

Bra, då vet vi det. Du är en dubbelsvikare.

Sådär håller det på. Ett effektivt sätt att resonera kring skuld, skam, makt.

– Jag har själv motstridiga röster i huvudet även om jag inte hör dem på riktigt, som Märit.

Om femtiotalets föräldrageneration ofta fick nöja sig med bildning för sakens egen skull satsade många av deras barn på högre utbildning. I det sammanhanget spelade förstås folkhögskolorna en viktig roll.

Majgull Axelsson berättar att hennes fem år äldre syster Gun började på Jära folkhögskola, med planen att så småningom bli socionom. Men så blev hon med barn. Och tvingades sluta, trots att barnet inte skulle födas förrän under sommarlovet. Även föräldrarna blev upprörda över graviditeten, (”farsan skrek och smällde i dörrar”) eftersom Gun var ogift. Detta trots att modern själv, liksom hennes mor, hade varit i samma sits.

– Det är ju så dumt så man blir nervös!

Majgull Axelsson själv lämnade gymnasiet efter första ring och började så småningom på Poppius journalistskola. För trots uppmuntran från en svensklärare som sa att hon inte bara hade förmåga att bli journalist utan till och med författare, hade hon inte tillräckligt stort självförtroende för att satsa på det senare.

– Det drömde jag om i hemlighet. Inte ens Janne fick veta det.

Jan Axelsson och hon möttes redan i gymnasiet. Nu har de varit gifta i 46 år. De har två söner och i våras kom första barnbarnet.

Tanken svindlar lite, säger hon, då hon tänker på att sondottern kan leva till nästa sekelskifte och på hur mycket som förändrats i fråga om livsbetingelser sedan hennes egna föräldrar växte upp i början av 1900-talet, under påvra förhållanden.

Den klassresa hon själv gjorde gick smärtfritt, vilket hon förklarar med att hon och maken gjorde den tillsammans och ”kunde snacka ihop oss om det”. Men visst är hon präglad av sin arbetarklassbakgrund. Vid sidan om bildningsambitionen fanns också Jantelagen: ”Du ska bli något, men du ska inte tro att du är något”.

– Den dubbelheten tror jag många klassresenärer bär med sig. Och så föll det mig aldrig in att jag skulle ägna tid åt barnens läxor. Det har jag upplevt som ett handikapp av att vara född i en arbetarfamilj.

I dag intresserar hon sig för sådana faktum som att barn från arbetarfamiljer blev längre och längre fram till omkring 1972. Sedan stannade det av, trots att barn med annan familjebakgrund fortsatte att växa på längden.

– Sådant avslöjar väldigt mycket om den sociala utvecklingen i samhället.

Ämnen som journalister ägnar sig åt. Majgull Axelsson gjorde det också. Men hela tiden längtade hon efter ett friare sätt att skriva. Hon berättar om en Indienresa hon gjorde på 70-talet, för att skildra fackförbundsrörelsen inom textilindustrin.

– När jag berättade för morsan att jag skulle resa sa hon att ”du får göra allt jag drömt om”. Så jag föreslog att hon skulle hänga med.

Resan blev mycket lyckad, bland annat för att mötet med sewa, Self Employed Women’s Association, fick modern att minnas sin farmor som försörjde sig genom att sälja kläder på torget. Och som dövade sina barns skrik med brännvinssuddar. Alla barnen blev alkoholister.

– Det är sådant som fattigdom gör med människor.

Dessa insikter om sin egen bakgrund, kombinerade med upplevelserna från Indien, gömde Majgull Axelsson i sin minnesbank, för att senare ta fram i sin skönlitterära debut, Långt borta från Nifelheim.

Att skriva skönlitterärt passar henne bättre än journalistiken.

– En fördel med litteraturen är att du kan gömma dig. Ingen människa kan veta vad som är sant och vad som är påhittat. Och så kan du gå in i en annan människa, medan journalisten bara kan vara ett öga utifrån.

– Litteraturen kan dessutom ställa bra frågor men behöver inte ge några svar.

Hon får ofta frågan vad det gör med henne själv att skriva om dessa ämnen men säger att det inte tynger henne.

– Jag lägger tyngden på läsaren.

Problemet är snarare ett annat.

– Det finns ju en laddning i att vara den som pekar på det onda, och en risk att man blir moraliserande. Det är något jag tycker djupt illa om.

I stället hoppas hon att hennes böcker kan hjälpa oss att se, att inte vända bort våra blickar. Se människorna i tiggarna, se lögnerna vi berättat om oss själva. Fundera över varför vi resonerade som vi gjorde.

– Men också se det som är och var bra.

Det finns så många angelägna berättelser att ta sig an, konstaterar Majgull Axelsson, utan att avslöja vad hon just nu skriver på.

– Den frågan svarar jag aldrig på.