”Jag har mer än en gång hört lärare klaga på provens utformning. Det är för mycket faktakunskaper, det är för lite faktakunskaper, det är fel faktakunskaper”, skriver vår krönikör Anna Persson.

Så här i nationella prov-tider är det dags att prata likvärdighet igen. En sak jag har svårt att förstå är den stora vikt makt­havarna lagt vid nationella proven när det kommer till att få en likvärdig bedömning och betygssättning.

Att misslyckas på de nationella proven i mate­matik betyder inte att man är helt värdelös i ämnet. Jag är övertygad om att det genomsnittliga resultatet skulle vara högre om inte proven var så upphaussade av vuxenvärlden. Nu när de ska särskilt beaktas vid betygssättning borde jag vara mer nervös än eleverna. Proven testar ju hur min undervisning nått fram till eleverna. Har jag tagit med rätt saker? Har jag tolkat styrdokumenten rätt? Och har jag undervisat på ett sätt så att eleverna kan använda sig av den fakta de lärt sig för att resonera i flera led, lösa problem och ta ställning?

”Varför kan inte eleverna det provet testar?”

Om alla mina elever misslyckas måste jag såklart fundera över hur min undervisning sett ut. Varför kan inte eleverna det provet testar? Stämmer elevernas tidigare betyg på ett ungefär med provresultaten så är det ju bra och stämmer de inte så är det inte så bra. Men alla resultat kräver en analys. Tyvärr är tiden för analys sällsynt i skolans värld. Jag upplever att jag springer fortare och fortare för att hinna med och då är det tyvärr lätt hänt att analysen prioriteras bort. För att överleva veckan måste lektionerna vara planerade och jag måste lägga mycket tid på att prata med eleverna och bygga relationer. För om jag inte når fram till eleverna behöver jag inte ens göra en djupare analys för att veta varför det inte gick så bra på proven.

Sedan är vi ändå tvungna att lägga ner massor med tid på att planera, genomföra, bedöma och – i bästa fall – analysera resultaten på de nationella proven. Men frågan är om det är värt det? Gör det verkligen undervisningen mer likvärdig i vårt avlånga land? Nej, jag tror inte det.

Jag är själv i klassrummet, på vissa andra skolor är man två. Jag har läromedel som inte följer nya kursplanen, somliga har det. Jag kan inte köpa in det material som jag bedömer att mina elever behöver, det kan några andra. Däremot är jag en utbildad lärare med många års erfarenhet, vilket borde hamna på mina elevers pluskonto med tanke på att många andra inte har det. I och med att det är så här det ser ut i dag vet vi ju att eleverna, redan innan de fattar pennan och börjar skriva, inte har samma förut­sättningar. Ändå ska det bedömas utifrån samma prov.

”Vi tolkar styrdokumenten olika”

Jag har mer än en gång hört lärare klaga på provens utformning. Det är för mycket faktakunskaper, det är för lite faktakunskaper, det är fel faktakunskaper. Det är för mycket resonemang, det är för lite resonemang och så vidare. Det är ett tecken på att vi tolkar styrdokumenten olika och är i behov av fortbildning – inte bara kollegialt lärande. För vad hjälper det om vi är överens på min skola, om vi inte är överens med resten av Sverige?

Nu hoppas jag att mina nior kan göra alla elva prov utan att stressa upp sig under våren. Tre prov är redan avklarade och de gick bra. Sedan hoppas jag, för min och mina kollegors skull, att vi alla har tolkat allt rätt så att eleverna har så bra förutsättningar som möjligt att klara proven!

Anna Persson är lärare i matte, NO och teknik i årskurs 7–9 på Kilafors skola i Bollnäs

Just nu!

PLUS. Nymålade klassrum.

MINUS. Inga nya möbler till de målade klassrummen.