Matteläraren om galet tuffa klassen: ”Var ska jag börja?”

Anna Smit är högstadielärare i matematik och NO på Särlaskolan i Borås. Foto: Daniel Stiller

Fyra elever med npf-problematik, en hemmasittare, två som inte pratar någon svenska alls, tre som ligger på gymnasienivå samt en som går anpassad grundskola. Plus cirka femton som behöver ”vanligt” stöd.
Mitt i allt står högstadieläraren Anna Smit och undrar: ­”Var ska jag börja?”

Matematik- och NO-läraren Anna Smit funderar ofta på hur det är att vara den som inte förstår i ett klassrum. Att alltid misslyckas. Hon möter dem varje dag – elever som inte får det stöd och den undervisning de har rätt till.

För några minuter sedan avslutade hon en matematiklektion med en högstadieklass. Två elever med npf-diagnos, två elever med odiagnostiserade svårigheter, en elev som dyker upp var åttonde lektion, två som inte pratar någon svenska över ­huvud taget, tre som ligger på gymnasienivå och behöver anpassat material samt en som går anpassad grundskola.

Anpassar så lite som möjligt

Anna Smit arbetar på Särlaskolan i Borås, belägen i ett av stadens mest socioekonomiskt utsatta områden.

Två av eleverna i klassen hon nyss har undervisat får särskilt stöd i matten två lektioner i veckan. De nyanlända eleverna har studiehandledning på modersmål en respektive två lektioner i veckan.

– Men jag har fyra matematiklektioner i veckan med den här klassen så resten tar jag själv hand om. Några av de här eleverna ligger förstås på ”vanlig” nivå medan många har svårt med multiplikation och division. Så var ska jag börja?

Hur gör du?

– Ja, det är ju då vi pratar om differentierad undervisning. Det finns många fina ord …, säger hon ironiskt och fortsätter:

– Jag kan ju inte säga att jag inte löser det, för jag är ju kvar här. Vi arbetar mycket på gruppnivå, gemensamt på tavlan, och jag är alltid noggrann med att eleverna ska förstå lektionens struktur. Och så har jag extra anpassningar på individnivå om det behövs, till exempel bildstöd, säger hon.

En lärare kan inte dela sig i fem delar.

Anna Smit

I övrigt försöker Anna Smit anpassa så lite som möjligt.

– Det gynnar ingen och framför allt inte mig. Eleverna får oftast arbeta med samma uppgifter, men jag kräver inte lika mycket av alla elever. Och de som ligger på en hög nivå får hjälpa till ibland och förklara för andra. Det lär man sig mycket av.

Den största utmaningen på Särlaskolan är att ta hand om elever som har svårt med det svenska språket. Sjuttio procent av skolans elever har utländsk bakgrund. Vissa av de nyanlända eleverna har skolbakgrund i andra länder – andra ingen alls.

– I matten slussas nyanlända ut i vanlig klass på sin första lektion. Många tror att ”det bara är att räkna”, men så är det ju inte. Det finns så många begrepp som är nödvändiga för att förstå matematik. När det är prov översätter jag texten till elevernas hemspråk på Google translate: Turkiska, dari, persiska, makedonska, italienska.

Önskemålet: Fler kollegor

Anna Smit säger att hon utifrån omständigheterna mår ganska bra.

– Fast det är stressigt. Det tär på en och jag jobbar för mycket. Ibland sliter man sitt hår, vänder och vrider ut och in på saker och undrar hur det ska gå.

Hur skulle du önska att det var?

– Främst att vi hade fler lärare. Matematiklärare, speciallärare, det spelar ingen roll. En lärare kan inte dela sig i fem delar, inte ens i två. Och så skulle jag önska att eleverna delades upp i grupper utifrån kunskapsnivå, säger hon och utvecklar vad hon menar:

– Jag skulle vilja ha flytande grupper med olika svårighetsgrad där eleverna kan gå fram och tillbaka, vilket hade varit möjligt om vi lärare kunde parallellägga matten.

Hon tror inte att det skulle vara stigmatiserande för eleverna.

– Jag tycker inte att det finns någon anledning att högstadieelever som inte ens klarar mellanstadiematte ska sitta med andragradsekvationer. Det blir de mest nedslagna och utmattade av. Med flytande grupper skulle man kunna fånga upp dem i tid.

Så slits skolan isär

  • Andelen underkända i minst ett ämne i årskurs nio har växt från 23 till 26,8 procent de senaste tio åren. 
  • Den genomsnittliga betygspoängen för niorna har sjunkit från 246 poäng våren 2013 till 220,6 våren 2023.
  • 24 procent av de svenska 15-åringarna nådde inte upp till nivå 2 i läsförståelse­delen i Pisa 2022. Motsvarande andel var 18 procent i Pisa 2018. Nivå 2 är en basnivå som anses vara grundläggande för fortsatt lärande.
  • 27 procent nådde inte upp till nivå 2 i matematik i Pisa 2022, jämfört med 19 procent i Pisa 2018.
  • Skillnaden mellan de högst och de lägst presterande eleverna i årskurs fyra har aldrig varit så stor som år 2021, visar Pirls. Dessutom har andelen elever som presterar under låg nivå ökat från 2 till
    5 procent.