Hårdare tag och mobilförbud är ett förbannat skuggfäktande
Krönika
Jag ser att regeringen presenterar en ny nationell plan för trygghet och studiero i skolan. Det var ju inte en dag för sent, hinner jag tänka. Äntligen får vi färre elever per klass, fler speciallärare och fritidspedagoger, fler elevassistenter och skolkuratorer, ordentligt med läromedel, specialpedagoger och skolbibliotekarier. Hur man skapar trygghet och studiero är nämligen sällan ett problem om rätt förutsättningar finns.
Dessvärre inser jag fort att regeringen valde gratisalternativet – mobilförbud och rätten att ingripa fysiskt mot stökiga elever. Jag förstår att det är praktiskt. En skenmanöver fungerar ju ofta så, att man låtsas göra stora insatser med mycket handlingskraft och vilja för att slippa tala om de riktiga problemen. Lite som när elever fuskar på proven. Skrapar man lite på ytan raserar man dock luftslottet mycket snabbt. Regeringen har ju uppenbarligen ingen riktig plan för nationell studiero. Däremot har de återigen knäppt en hel profession på näsan och satt plåster på ett illa skadat benbrott.
Jag jobbar på en skola med mobilförbud. Det blir sällan bråk om telefoner. Visst knorras det ibland. Visst smusslas det här och där. Men ingen lag på denna jord kommer att göra den biten enklare. Ingen nationell förmyndare har heller bättre koll än jag på mitt klassrum, mina ordningsregler och hur jag bäst hanterar mina elever. Om regeringen på fullt allvar inte litar på att jag redan behärskar mobilsituationen, jag med min utbildning och arbetslivserfarenhet, då har vi ett ganska ordentligt förtroendeproblem gentemot mig och mina kollegor. Så mycket för sex år på universitetet.
Jag vet hur man skapar studiero. Det gör man genom lyhördhet och tid. Studiero kommer med små klasser och elever som blir lyssnade på. Lugn i skolan får man när tidiga resurser kan sättas in för elever med svårigheter och trygghet uppstår när behöriga lärare har tid att på riktigt se varje unge. Det är oftast inte svårare än så. Men det är förstås en dyr lösning. Det kräver att man på riktigt satsar på skolan i budgeten och det är såklart långt mycket mer mödosamt än några nyförfattade meningar i en lagtext.
Tänk om de styrande insåg att ökad befogenhet att ingripa fysiskt ligger längst ner på önskelistan.
Regeringsförslaget säger också att jag ska få rätt att ingripa fysiskt mot elever. Jag hoppas att regeringen förstår att det är det sista jag vill, att med rätt skola kommer det aldrig någonsin gå så långt att det behövs. Jag är lärare, inte polis, inte ordningsvakt, ingen jäkla militär. Om det faller sig så illa att jag på riktigt måste ingripa med muskelkraft är det hela samhällets misslyckande. Att jag har det mandatet kommer aldrig någonsin leda till ett lugnare klassrumsklimat. Tvärtom hoppas jag från djupet av mitt hjärta att svensk skola har kommit längre än så. Hårdare tag och auktoritärt ledarskap känns hopplöst förlegat.
Tänk om politikerna hade förtroende för vår profession, om de förstod att mobiltelefonen är en ickefråga för de flesta av oss. Tänk om de styrande insåg att ökad befogenhet att ingripa fysiskt ligger längst ner på önskelistan. Så fint det hade varit! Jag drömmer om en tid när vår profession får den respekt vi förtjänar, med riktiga krafttag, höga förväntningar och utökade resurser till svensk skola. Det om något hade gjort skillnad.
Mobilförbud och utökat mandat för fysiskt ingripande är en skenmanöver, ett förbannat skuggfäktande. Det är som att man vill ge sken av att man faktiskt bryr sig. Men här går skam på torra land – så lättlurade är inte Sveriges lärare.
LÄS ÄVEN
NYA LÖNELISTOR: Lärarlöner 2021 – se om du har rätt lön
