Nu kommer smittan igen … Eva Lindström: ”Jag vill välja mina risker”
Krönika Förskollärare är medvetna om riskerna för hörsel och rygg. Men att behöva förknippa tröstande av ett ledset barn med högsta hälsorisk, det blir för mycket, skriver Förskolans krönikör Eva Lindström.
Det är så härligt på hösten. Kall klar luft, ett kravlöst mörker lägger sig över oss och man får krypa in sitt lilla bo och tända ett par ljus.
Och … man får torka snor. Massor av snor. Och man utvecklar superreflexer – blixtsnabbt lägger man sin arm över sin mat när ett barn eller tre drar en skön slemhostkavalkad över lunchbordet. Man blir proffs på att klä på barn bak-och-fram, alltså man står bakom barnet för att slippa få hostet rakt i ansiktet. Fungerar utmärkt.
Men när barn ramlar och slår sig, eller saknar sin lillebror, eller, ni vet, när barn bara är barn och behöver en kram, då kan man inte kramas bak-och-fram eller med en arm i vägen. Då är det bara närhet och värmer som fungerar. Då spelar det ingen roll om snoret hamnar på min tröja eller i mitt hår. Då glömmer man allt vad avstånd heter och bara går all-in.
När jag valde att bli lärare tänkte jag aldrig på att jag på något sätt skulle utsätta mig för fara, i alla fall inte kopplat till virus och bakterier; eller att jag på något sätt skulle utsätta min egen familj eller mina vänners familjer för fara. Nu tänker jag annorlunda. Jag kan förundras över hur lång tid det tagit. Hur kommer det sig att det behövdes en hel pandemi för att jag skulle bli så medveten om de faktiska risker jag utsätter mig för när det kommer till smitta?
Första gången någon gjorde mig uppmärksam på detta handlade det om blod. Ett barn hade ramlat på skolgården och blödde från både näsa och knän. Jag tog med mig barnet in och försökte stoppa blodet, ni vet, tryck på näsan, luta bakåt, papper och ännu mer papper. Det kom ganska mycket blod. Inte en enda gång tänkte jag på att ta på mig handskar. Som vanligt tänkte jag på barnet, ville hjälpa barnet.
Efteråt sa en kollega att det var jättefarligt att inte ha handskar, att man kan få alla möjliga sjukdomar via blod. Jag förstod ingenting – vadå farligt, vadå jag kan bli smittad via blodet? Jag var alldeles nyexaminerad, jag var ung och odödlig och skulle rädda alla barn. Handskar var för fegisar.
Med åren har jag lärt mig mer om vilka risker jag tar när jag arbetar som lärare i förskolan. Med hörseln, till exempel. Hejdå, bra hörsel och rygg, den är bara att ge upp! Hej, smärtstillande tabletter. Det är döden för ryggen att sitta på golvet och på alla dessa låga stolar hela arbetslivet. Allt detta har jag accepterat, det är den verklighet jag lever i, den jag har valt. Detta har jag ju också möjlighet att påverka, jag kan välja var jag vill jobba, jag kan använda hörselskydd, och jag kan träna, exempelvis på den där friskvårdstimmen jag aldrig hinner ta. Mitt val av arbete kan bidra till en tuffare framtid för min kropp, men det är det många arbeten som gör.
Dessa smittor, däremot, dem har jag inte valt. Jag vill kunna trösta barn, klä på dem samtidigt som jag tittar dem i ögonen, äta lunch i lugn och ro och vagga ett sovande barn i mina armar, panna mot panna. Är det verkligen för mycket begärt att få vara frisk på jobbet, att få vara skyddad från smittan vi vet finns runt omkring oss?
Är det verkligen för mycket begärt att människor inte ska fira att de kan lämna sjuka barn på förskolan?
Det handlar inte om gnälliga förskollärare utan om hänsyn och respekt. Att det faktiskt egentligen är helt rimligt att få gå till jobbet utan att komma hem med ett virus som kan vara livsfarligt för både mina och dina barn.
LÄS ÄVEN
Etisk stress i förskolan – alla viktiga jobbs baksida
Förskolan får hjälp mot hedersförtryck
Så gjorde vi: Prickigt konstprojekt startade lärprocesser
