Förberedelseklass eller direktinkludering – vad funkar bäst?

Denis Tajic disputerade häromveckan i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Under ett års tid intervjuade han elever, lärare och rektorer vid två mångkulturella skolor som valt olika modeller för nyanlända elevers undervisning.

Den ena skolan hade satsat på förberedelseklasser, den andra hade låtit eleverna börja i vanliga klasser. Var hade det gått bäst?

– Jag ser för- och nackdelar med bägge modellerna, det finns ingen magisk modell. Men i de skolor jag studerade klarade sig eleverna något bättre i den skola som hade förberedelseklasser.

Det kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på trenden på senare år: att allt fler överger förberedelseklasser då de kritiserats för att bidra till utanförskap och dålig språkutveckling hos eleverna.

Svårt att få nya vänner

Men Denis Tajic ser inget konstigt i de positiva resultaten eftersom de var följden av ett genomtänkt arbete för att socialt inkludera eleverna i förberedelseklasserna: de fick ett klassrum nära de andra elevernas klassrum, de placerades med andra elever vid lunchborden, de uppmuntrades att delta i övriga elevers aktiviteter på rasterna.

– Jag kunde med egna ögon se hur de hängde med andra elever i korridoren, hur de pratade svenska hela dagarna, hur de inkluderades.

Han gör en poäng av att inkludering omfattar så mycket mer än det formella stöd som kommun och skolledning kan ge eleverna i form av individuella studieplaner och studiehandledning på modersmålet.

– De behöver stöd i att integreras i det sociala oavsett om de går i förberedelseklass eller i vanlig klass. Det är svårt att få nya vänner i en högstadieklass där elever känner varandra sedan länge. Därför är det informella stödet från lärare och andra elever så viktigt. Den sociala inkluderingen kommer inte av sig själv.

Flexibiliteten är viktig

I den skola där elever gick i ordinarie klass var det mer som inte fungerade. Varför? Först och främst saknade Denis Tajic individuellt utformade stöd. Ett exempel:

– Jag träffade två elever som gick i samma klass, de hade bägge varit i Sverige i ett och ett halvt år. Den ena var nästbäst i hela klassen, den andra hade F i nio ämnen. Ändå fick de exakt samma studiehandledning, en timme i veckan!

Hur ville de två eleverna själva ha det?

– Eleven med toppbetyg ville inte ha någon studiehandledning, hon var rädd att missa andra lektioner. Den andra eleven behövde tvärtom många fler timmars handledning.

Hur vanligt är det med sådan uppenbar brist på flexibilitet?

– Tyvärr väldig vanligt. Jag har själv jobbat både som studiehandledare och biträdande rektor i Södertälje och upplevde ofta sådana rigida regler.

Det känns rätt självklart att införa mer individuellt stöd, varför sker det inte?

– Man tänker nog att det är mer rättvist när alla får ungefär samma stöd. Och det blir enklare att administrera. Att kollektivisera nyanlända på det här sättet är olyckligt.

Anpassa stödet individuellt

Sedan några år är det förvisso obligatoriskt att göra kartläggningar av alla nyanlända elevers individuella kunskaper, men kartläggningarna blir ofta liggande i byrålådan.

– Jag har pratat med många lärare som aldrig fått se dem, säger Denis Tajic.

De elever som klarade sig bäst i den skola där de gick i vanlig klass, de hade studiehandledare som använde smått anarkistiska metoder, berättar han.

– Där träffade jag till exempel en elev som hade A i matte men stora problem med SO. När studiehandledaren fick i uppgift att stötta eleven på mattelektionen smög de i stället ut till ett angränsande rum och jobbade med SO på modersmålet.

Ditt främsta råd till landets skolor med nyanlända elever?

– Släpp det kollektivistiska tänket, anpassa stödet till varje enskild elev. Och fördjupa samarbetet mellan studiehandledare, sva-lärare och övriga lärare.

Här hittar du avhandlingen.

LÄS ÄVEN

Därför la de ner förberedelseklasserna

Larmet: Elever utbildas rakt in i utanförskap

Gynnhammar: Varför separerar vi elever med samma modersmål?

Två lärare – svaret på problemen