Näst största skolan – alla blev godkända

Det ska sägas direkt: det känns inte som en skola, det känns som två. På området finns två stora byggnader, med ett par hundra meter emellan – bägge med ”Myrsjöskolan” i stora bokstäver över entréerna.

Kommunen följer därmed det främsta rådet till jätteskolor: skapa mindre skolor i den stora skolan. F-6-eleverna håller till i den nybyggda delen, årskurs 7–9 i en 70-talsbyggnad intill.

– Sedan kan man säga att våra arbetslag här på högstadiet i sin tur fungerar som ett slags mindre skolor i skolan, säger biträdande rektorn Robert Egerot.

Högstadiet har 12–13 parallellklasser – i varje årskurs. Ett arbetslag omfattar sex klasser. Fyra sjuor och två nior kan till exempel utgöra ett lag. Lärarna i arbetslaget jobbar nära ihop, kanske rentav närmare än på mindre skolor. 

Täta personalmöten

Personalen träffas en gång i veckan, varje måndagsmorgon, vilket är oftare än på de flesta mindre skolor.

– Det är viktigt för att skapa samhörighet och för att alla ska få löpande information om vad som är på gång, säger rektorn Olof Andersson.

Men alla träffas inte samtidigt?

– Nej, högstadiets personal träffas på morgonen, F–6-personalen på eftermiddagen.

De är cirka 150 i personalen, exakt hur många de är brukar stå klart när det ska köpas semlor, skrattar Robert Egerot:

– Det blir som ett helt bageri då!

Han medger att det är en utmaning med en så stor personalgrupp.

– Vi träffas inte så ofta allihop, det är på avslutningen eller när vi åkte på kryssning till Åland. 

Ledningen jobbar med att stärka banden mellan de ”två skolorna” i skolan. Rektorn Olof Andersson nämner en typ av projekt som de gärna skulle se mer av:

– Som när sjuorna skrev sagor som de läste upp för ettorna, som i sin tur ritade vad de fick höra.

De ser en övergripande fördel med en stor skola: stora resurser. Det märks inte minst på elevhälsan, alla dess professioner finns på plats alla dagar i veckan.

"Framgångsrika tack vare vår storlek"

Förra våren blev samtliga nior gymnasiebehöriga. Det beror till stor del på elevsammansättningen, föräldrarna i Saltsjö-Boo är generellt högutbildade. Men det beror också på att skolan har resurser för att hjälpa elever med funktionsnedsättningar.

– Vi är framgångsrika tack vare vår storlek, inte trots vår storlek, säger Olof Andersson.

Därmed inte sagt att den stora skolan är bra för alla barn.

– Alltså, jag kan få samtal från föräldrar som säger att ”mitt barn behöver ett mindre sammanhang”. Då svarar jag att det kan vi inte erbjuda, det lilla sammanhanget är inte vår styrka.

Vi går till matsalen för att äta lunch, en ordinär matsal för drygt 600 elever. Annat var det när F–6-barnen också skulle äta här, innan de fick sin egen matsal i den nya skolbyggnaden 2019.

– Då var det trångt, barn stod i kö ända ut till trappan där borta, säger Robert Egerot och pekar. De minsta barnen fick äta klockan 10.15 för att alla skulle hinna.

I dag lagas all mat – cirka 1 500 portioner – i den här gamla byggnaden: ”En av Nackas största restauranger”. Tidigare anlitades en extern transport för att få ner maten till F–6-delen, men det blev onödigt dyrt. Nu fraktas den i stället i skolans egen Mercedes skåpbil. 

Trängseln i matsalen har minskat, men trängseln i övriga högstadiedelen är ett problem. Under vår rundvandring blir det tydligt hur opraktiska 70-talets smala korridorer är, vid flera tillfällen får vi gå åt sidan för att släppa fram mötande elever.

– Elevernas vanligaste klagomål är trängseln, de skulle vilja ha fler sittplatser i korridorerna, säger Robert Egerot.

På en bänk i ett hörn sitter fyra killar i nian. De gillar skolan, men Zack Törnqvist tycker att trängseln är jobbig:

– Det är folk överallt, i synnerhet på vintern. Jag är rätt trött på det.

Vi besöker ett par klassrum och ställer frågan: Är fördelarna med en stor skola fler än nackdelarna? Jo, det tycker de allra flesta. Någon säger att han ”gillar anonymiteten”, en annan att det är lätt att träffa folk som man gillar. Hos klass 9C4 träffar vi svenskläraren Ewa Wohlin Börjesson, som jobbat på skolan i 30 år:

– Jag trivs, trots att skolan blivit ännu större under mina år. Storleken ger mig resurser, kollegor från andra skolor blir avundsjuka på alla böcker jag kunnat köpa in.

Varje ny elev blir extra klirr i kassan, vilket bidrog till att ledningen i fjol gick med på att öka klasstorlekarna från 17 till 20.

– Vi har ett enormt söktryck, det är svårt att säga nej. Men 20 är fortfarande små klasser, vilket är viktigt att ha på en stor skola, säger Olof Andersson.

Annorlunda hos de yngre eleverna

Vi går ut och över gården till F–6-delen och möter en helt annan värld: breda korridorer, ljuddämpande linoleummattor, grupprum intill varje klassrum. Vi knackar på hos lågstadieläraren Beata Nordgren:

– Hur det är att jobba på en stor skola? Nej, den här skolan känns inte alls stor.

I ett grupprum tvärsöver korridoren ligger en hundkorg, Olof Andersson berättar att de har skolhund.

– Skolans storlek ger oss resurser att kunna erbjuda sådana pedagogiska hjälpmedel.