Elever i utsatt område positiva till sin skola

Jonas Lindbäck, doktor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet, överraskades av sina forskningsresultat. Foto: Privat
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i svenska, språk mm

Hur ser eleverna själva på sin högstadieskola i ett utsatt område där bara hälften når gymnasiebehörighet? Mycket positivt, visar ny forskning.

Jonas Lindbäck, doktor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet, har publicerat en unik studie från ett av stadens socioekonomiskt mest utsatta områden där han under ett helt läsår följt både elever och skolpersonal. 

En till två dagar i veckan tillbringade han i skolan, satt med på lektionerna, hängde med eleverna i korridoren, på skolgården, i matsalen. Han fångade upp tankar och reflektioner från cirka 80 elever i åttan och nian och intervjuade ett 20-tal. Och han gjorde intervjuer med ett tiotal ur personalen.

– Jag blev förvånad av vad jag fick höra från eleverna, säger han.

Vad var det som förvånade?

– Att de tyckte så mycket om sin skola och sina lärare, att de trivdes så bra och beskrev en väldigt stark gemenskap, att flertalet var väldigt motiverade inför sina studier. Och att många längtade tillbaka till skolan under loven.

Varför är det förvånande?

– Även jag har färgats av bilden av dessa skolor i utsatta områden, att eleverna skulle vara stökiga och omotiverade, att det skulle finnas en utbredd antipluggkultur. Men det var inte det jag såg.

Det har ju kommit rapporter om bråk i klassrummen, om kränkningar och våld med både elever och lärare som offer. Du såg inget av detta under ditt år i skolan?

– Visst såg jag brister i studiero, jag såg svårigheter att få igång lektioner ibland och där fanns vissa elever som opponerade sig mot lärarna. Men det var inte det som dominerade, tvärtom var det ofta en god stämning i klassrummen.

Möttes av skeptiska frågor

Jonas Lindbäck lade fram sin avhandling under försommaren, men fältstudien gjordes läsåret 2013–2014. Det var kort efter den uppblossande debatten om försämrad likvärdighet i svensk skola i kölvattnet av de första nedslående Pisa-mätningarna. 

När han inledde sitt arbete på skolan möttes han av skeptiska frågor från vissa av eleverna: ”Varför kommer du hit? Är du här bara för att det är en förortsskola?”

– Men när de förstod att jag var intresserad av hur de faktiskt såg på sin skola och att det inte handlade om den negativa bilden, då blev även dessa elever positivt inställda.

Du skriver att de var trötta på att bli stigmatiserade. Finns det risk att de målar en överdrivet ljus bild för dig för att väga upp allt det negativa?

– I och med att vi träffades under så lång tid så minskade den risken. Inför mig kunde de också uttrycka sin frustration över dåliga lärare eller brist på datorer. 

Dödsskjutning i stadsdelen

Under det aktuella läsåret förekom mycket oro i stadsdelen, även en dödsskjutning, vilket påverkade eleverna. Men Jonas Lindbäck hörde aldrig någon säga att de kände lockelse inför den kriminella livsstilens snabba pengar, tvärtom talade de om vikten av utbildning.

– Nästan alla hade utländsk bakgrund och många beskrev hur föräldrarna slet för låga löner och underströk att de inte ville hamna i samma situation som sina föräldrar.

Även bland eleverna med allra sämst skolresultat fann han att flertalet fortfarande var positiva till skolan och till att utbilda sig. 

– De var besvikna på sig själva att de inte lyckades bättre, men de kunde också beskriva svårigheter att plugga hemma i brist på utrymme och brist på hjälp från föräldrarna som inte kunde svenska.

Frustration bland lärarna

Killarna var något överrepresenterade bland de sämst presterande eleverna, men totalt sett kunde han inte se att killarna skulle vara mindre studiemotiverade än tjejerna.

– Det strider ju litegrann mot den gängse bilden att pojkar skulle vara mindre intresserade av skola och studier.

Lärarna då? Hur upplevde de sin arbetssituation. Två sinnesstämningar dominerade under läsåret, berättar han:

– Å ena sidan beskrev de hur jobbet på den här skolan var det mest givande de någonsin gjort, att de fick så mycket respons från eleverna, att de kunde göra skillnad. Å andra sidan kände de en frustration att inte kunna göra mer, att kraven på dem var så stora och att ledningen inte gav dem tillräckligt stöd.

Flera av lärarna konstaterade att deras arbete i skolan förutsatte att de skapade goda relationer med eleverna, att det var helt centralt också för att få undervisningen att fungera. 

LÄS ÄVEN

Hemlin: Febrilt fokus på studenten – trots att det blir många F i år

Så påverkas elevernas svenska i engelskspråkiga skolor

Forskaren: Elever får inte lära sig att njuta av skönlitteratur i skolan

Hårt slag mot läsutvecklingen under pandemin