Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i svenska, språk mm

Vi lärare kan bara hoppas att vi vattnat ordentligt och önska studenterna en ljusnande framtid, skriver Charlotta Hemlin.

Såg du senaste avsnittet av ”Husdrömmar”, undrar kollegan över kaffet och jag nickar. Visst gjorde jag det. Och det verkar jag inte vara ensam om. Vi lärare tycks vara storkonsumenter av allehanda fixarprogram där det byggs pizza­ugnar och anläggs vinodlingar. Javisst, det är väl lagom avkopplande för en trött lärarhjärna tänker jag. Men kollegan har en annan teori:

”Jag vill se saker bli färdiga. Jag behöver se ett resultat. Det får vi ju nästan aldrig som lärare.”

Det har hon naturligtvis rätt i. Känslan av fullbordan infinner sig sällan i vårt yrke. Att luta oss nöjt tillbaka och betrakta ett färdigt resultat eller tomt skrivbord kan vi bara drömma om. Vi återkopplar formativt och vårt och elevernas arbete kan ständigt utvecklas, alltid bli bättre.

"Det blir fler F i år"

Inte underligt att vi förlorar oss i vackra växthus och praktfulla planteringar på tv. Inte heller så konstigt att flera av oss bränner tusenlappar på pelargoner och prydnadsgräs för att få erfara tillfredsställelsen av att åstadkomma ett resultat som både går att se och ta på. Vi får helt enkelt kompensera med penséer.

Visst kan vi avläsa hur eleverna presterar på ett prov eller avlyssna hur utvecklade deras resonemang är i en diskussion, men vad vi lärare egentligen bidragit med är svårt att avgöra. Inte minst det här året då inget har varit sig likt och vardagen känns som ett gungfly. Vad gjorde vi? Hur blev det? När terminens kurser ska summeras blir det uppenbart att pandemin och distansundervisningen har satt spår i betygsstatistiken. Det blir fler F i år.

Något arkitektritat skrytbygge i form av min lärargärning har jag inte att ståta med.

Jag iakttar elevernas febrila aktivitet och enorma engagemang i att designa studentmössor och beställa studentkläder, trots att flera av dem inte lyckats få ihop poäng till en gymnasieexamen. Mer än en gång har jag suckat och tänkt att om eleverna bara hade lagt hälften av den energin på sina studier skulle betygen vara godkända i ett nafs, men så enkelt är det förstås inte.

”Jag behöver ett avslut”, förklarar eleven som i stort sett hoppat av skolan men vill manifestera och fira att tretton år i det svenska skolväsendet är till ända.

”Jag behöver den här dagen”, säger hon.

"Lagt en grund"

En studentmössa är förstås ett handfast bevis, inte på erlagd gymnasieexamen nödvändigtvis men på att något tar slut och något annat tar vid. Det kan en människa behöva. Det kan vi lärare också behöva, men något arkitektritat skrytbygge i form av min lärargärning har jag inte att ståta med. Förhoppningsvis har vi sått några frön, tänker jag som precis har förklarat för några elever att ordet seminarium kommer från latinet och betyder ungefär plantskola. Vi har haft litteraturseminarium och tanken var att deras kunskap, kanske till och med de själva, skulle växa.

Så nu är det bara att hoppas att vi vattnat ordentligt och önska studenterna en ljusnande framtid. Bygget ska faktiskt inte vara färdigt ännu. I bästa fall har vi lagt en grund. Även om det inte alltid syns i betygskatalogen.

Just nu!

Plus: Uppfinningsrikedom och engagemang bland alla på skolan för att erbjuda avgångseleverna ett så festligt studentfirande som möjligt, pandemin till trots.
Minus: Utbildnings­skulden.

LÄS ÄVEN

Därför är det viktigt att lära sig skilja på de och dem

Hemlin: Tänk om vi fick kramas på studenten

Hemlin: Jag är ingen supermänniska – knappt människa faktiskt

Jag är lite kär – i satsadverbial