Svenskläraren som ger röst åt lärarnas larm

Lektionen med niondeklassarna på Gubbängsskolan i Stockholm inleds med att Hanna Garberg delar ut ett tiotal ex av tre bilderböcker för barn: Pija Lindenbaums ”När Åkes mamma glömdes bort” och ”Pudlar och Pommes” samt ”Gropen” av Emma Adbåge.

Sedan frågar Hanna Garberg:

– Varför ska vi läsa barnböcker i dag?

En elev svarar blixtsnabbt:

– För att de ofta har samma budskap som vuxenböcker, men är skrivna på ett enklare språk.

Hanna Garberg nickar:

– Precis! Och det sa jag till er redan i sjuan: skriv enkelt! Det enkla kan vara det mest stilistiska.

Under läsningen blir det tyst i klassen. Direkt. De som är klara först uppmanas att bara sitta kvar ”och titta rakt fram”. Under tystnaden viskar hon till mig:

– Jag tror att det är viktigt för dem att få några minuter när de inte gör något alls, sådana stunder har blivit sällsynta i mobilens tidevarv.

Sedan läser de också högt för varandra med efterföljande diskussion. Pudlarna som måste fly från sin ö när någon slängt ner en stenbumling i deras grävda pool handlar förstås om människor på flykt från krig.

Hanna Garberg frågar efter ”exempel på gestaltning”. En elev lyfter berättelsen om den stressade mamman som förvandlats till en drake:

– Draken dunkade svansen i marken!

Hanna Garberg håller med:

– Exakt! Så kan man också uttrycka att ”mamma blev arg”.

”De gillar våra lässtunder”

Efter lektionen är det dags för ämnes­konferens med kollegorna Pia Åberg och Sara Lehman Larson. Deras elever är förstås inte oberörda av den större trenden bland dagens ungdomar: de läser både färre och tunnare böcker. Ju mindre läsning, desto sämre språk. Men de tre svensk­lärar­kollegorna anser att situationen på Gubbängsskolan är förhållandevis god.

– Vi får dem trots allt att läsa böcker, säger Pia Åberg.

En förklaring är att skolledningen satsar på svenskämnet, de har klassuppsättningar av minst 30 böcker. Och lärarna ser till att eleverna läser på lektionstid.

– De gillar våra lässtunder, berättar Hanna Garberg. Det känns helt fantastiskt när jag i korridoren hör dem tala om böcker de läser. Det ultimata betyget på att vi lyckats!

Under deras korta konferens diskuterar de tre lärarna vilka böcker de vill satsa på till hösten. Hanna Garberg fingrar med längtansfull blick på pocketupplagan av Mats Strandbergs ”Slutet”.

– Jag vet, den är 511 sidor lång, det är ett problem. Men jag vill ändå tro att eleverna klarar den.

På vägen tillbaka till lärarrummet möter vi Anna Stridfält, också fackligt aktiv. Hanna Garberg, som är huvudskyddsombud för Sveriges Lärare i Stockholm, kan inte låta bli att återberätta den dråpliga kommentaren från en äldre manlig kollega på lärarkongressen veckan före:

– ”Du pläderade så bra, trots din ringa ålder.” Jag hade svårt att hålla mig för skratt.

Startade ”Stockholms skolor larmar”

Hanna Garberg har på kort tid blivit ett bekant namn i Skolsverige. För ett drygt år sedan startade hon och den fackliga kollegan Linn Santesson kontot ”Stockholms skolor larmar” i Sveriges Lärare Stockholms namn. I skrivande stund har de 7 221 följare på Instagram.

Varför är inte folk mer förbannade? Varför uppmärksammas det inte ännu mer i media?

Kontot drog de igång som ett resultat av sin frustration.

– Vi satt på kontoret en dag och såg kallelser till neddragningsförhandlingar trilla in, den ena efter den andra. Varför är inte folk mer förbannade? Varför uppmärksammas det inte ännu mer i media?

Vad var det som ni ville sätta ljuset på?

– Att neddragningarna var så omfattande, att det handlade om så mycket personal.

Stockholms stad försvarar neds­kär­­ningarna med minskat elevunderlag?

– På vissa skolor handlade det om elevtapp, ja, men långt ifrån på alla.

En konkret neddragning har stannat kvar hos henne, en skola som gjorde sig av med en elevassistent, trots fackets varningar. Kort därefter blev en lärare slagen av den eleven.

– Vi hade befarat att just det skulle hända.

Många upprördes över omfattningen av nedskärningarna som ”Stockholms skolor larmar” avslöjat, allt fler ville se förändringar. Ett par månader senare kunde Sveriges Lärare Stockholm samla 2 500 personer till en manifestation på Mynt­torget i Stockholm.

”Chockade av kritiken”

Kopplingen mellan neddragningar och de kvarvarande lärarnas arbetssituation hade blivit uppenbar. Det ledde till nästa, mer kontroversiella beslut tidigare i år: att offentliggöra incidentrapporter från Stockholms stads skolor på Instagram­kontot – rapporter som gav en skrämmande bild av det våld och de hot som personal utsätts för.

– Situationen är mer dramatisk än vi hade trott.

Vilka händelser har stannat kvar hos dig?

– Det är många, men jag tänker särskilt på eleven som hade kommit tio minuter sent till en lektion. När läraren bad eleven vänta utanför gjorde eleven ett utfall och skallade läraren.

Vi blev anklagade av olika föräldranätverk för att hänga ut elever, för att kriminalisera dem.

Hon lyfter exemplet också på grund av vissa reaktioner som de fick efteråt.

– Några menade att läraren borde ha jobbat mer med sin relation till eleven – i stället för att uppröras över det oacceptabla våldet!

Folk reagerade på att ni offentliggjorde rapporterna?

– Vi blev chockade av den massiva kritiken. Vi blev anklagade av olika föräldranätverk för att hänga ut elever, för att kriminalisera dem. Men vi var oerhört noga med att det inte skulle gå att ens identifiera skolan som det handlade om.

Hon berättar att de också fick kritik från vissa medlemmar som tyckte att det var “magstarkt”.

– För oss var det viktigt att visa: Så här ser det ut! Detta är vår vardag! Och vi fick ut det i media, både skolministern och Sveriges Lärares dåvarande ordförande Johanna Jaara Åstrand tog intervjuer om det. För ingen tjänar på om detta mörkas.

Finns det något i kritiken som du har förståelse för?

Hanna Garberg tystnar ett kort tag innan hon svarar:

– Vi lyfte exempel från förskolan också, om barn som hotar med kniv. Jag vet inte, barnen är så små … å andra sidan är det en verklighet som förskollärarna möter. Skulle vi låta bli att berätta om det?

”Måste strida för alla lärare”

Våldet är bara den yttersta effekten av en bristfällig arbetsmiljö, menar hon. Lärare har helt enkelt otillräckliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Det är grunden för hennes fackliga engagemang.

– Vi måste strida för att alla lärare ska ha det bra, inte bara för att några ska få det bättre. Professionsprogram och meriterings­kurser kan vara bra, men det är ju bara strössel på toppen. Vi kan inte hålla på med toppen när vi inte lagt basen!

Och basen är?

– Något som varenda facklig representant borde kunna rabbla om de så väcks mitt i natten: reglerad planeringstid, reglerad undervisningstid och reglerade klasstor­lekar. Ett, två, tre.

Och det kämpar inte förbundet för?

– Jo, men det är för lite fokus på dem. Medlemmarna uppskattar säkert att förbundet kan fixa rabatter på Guldfynd, men sådana saker tar blicken från det väsentliga – som är vår arbetsmiljö!

När Sveriges Lärare Stockholm upprepade sin demonstration i våras ekade ropen på strejk. Och Hanna Garberg sällade sig till den kören.

Du var beredd att strejka redan i år?

– Absolut! Här på skolan var strejkvakter redan utsedda.

Hur skulle era strejkkrav kunna formuleras?

– Det får vi diskutera, men jag kan tänka mig ett minimikrav på antalet timmar som lärare får till förberedelser och efterarbete. De säger att vi inte har allmänhetens sympati för en strejk, men vi har ju inte gjort tillräckligt för att skapa den sympatin!

Hanna Garberg är också en stark kritiker av marknadsskolan:

– Den bidrar till betygskorruption, till ökad flathet från skolledningar vad gäller hot och våld och den dränerar kommuner på resurser till alla skolor.

Hon understryker att det inte är friskolorna i sig som hon är emot:

– De drabbas också av det vrickade ­systemet där skolor blir service­inrättningar och eleverna dess kunder.

LÄS ÄVEN

Anpassningar får inte innebära att kraven sänks

Larmet: Sämre lärande när ämnena svämmar över

Så slits skolan sönder av bedömningshets

Elever sviks när lärandet anpassas bort