Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i matematik, teknik, naturvetenskap mm

Att undervisa i matematik handlar om att jobba med elevernas bild av sig själva, skriver Ämneslärarens krönikör Emma Burman.

Emma Burman är gymnasielärare i matematik på Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå.

Vi befinner oss i uppstarten av ett nytt matematikområde. Eleverna ska få lära sig nya metoder, begrepp och tankesätt. Tillsammans vänder och vrider vi på det nya området och jag känner att jag har eleverna med mig. De har precis börjat jobba med några uppgifter för att få testa sin nya kunskap och jag hinner inte mer än till en elev innan jag hör en frustrerad röst säga: ”jag fattar ingenting”.

Dessa tre små ord som kan betyda så många olika saker. Vad betyder de just denna gång? Kan det vara ”jag tycker att detta är svårt” eller ”jag tror inte att jag kan”? Ja, förklaringarna kan vara många.

Nu ska jag på så kort tid – och så diskret sätt – som möjligt ta reda på vad det är som gör att denna elev uttrycker sig på detta sätt. Missförstå mig inte nu. Det är bra när elever vågar berätta när de behöver hjälp, men för att kunna ge eleven den hjälp hen behöver måste jag först ta reda på vad eleven egentligen behöver hjälp med. Orsaken till meningen ”jag fattar ingenting” kommer att påverka mitt sätt att möta eleven.

Beror det på att hen tycker att det är svårt behöver jag försöka lista ut vad det är eleven tycker är svårt och jobba med det. Om det är ett uttryck för elevens misstro till sin egen förmåga behöver jag jobba på ett sätt som hjälper eleven att höja sitt självförtroende inom ämnet. Vi samtalar en lång stund och eleven kan sedan fortsätta sitt arbete.

Resten av lektionen fortsätter jag gå från elev till elev, jag försöker hinna prata med alla i gruppen. Men hur ska jag hinna uppmuntra, utmana och bekräfta alla 32 elever där de befinner sig just nu? Logiken säger mig att det är ett omöjligt uppdrag, men det hindrar mig inte från att försöka. Med en känsla av otillräcklighet avslutar jag lektionen med att skicka med eleverna en tanke om vad som kommer att ske under nästa lektion.

Att undervisa i ett ämne som många elever tycker är svårt och där många elever har liten, eller ingen, tilltro till sin förmåga skapar en komplexitet. Innan jag bestämde mig för att gå lärarutbildningen och började arbeta som lärare var jag inte riktigt medveten om den komplexa verklighet som jag numera möter varje dag.

Att undervisa i matematik handlar inte bara om att hjälpa eleverna att tillgodogöra sig den kunskap som finns beskriven i kursplanen. För mig handlar det lika mycket om att jobba med elevernas bild av sig själva och deras tilltro till sin egen förmåga. Om jag inte jobbar med detta så vet jag att det blir svårare för eleverna att utvecklas kunskapsmässigt. Men hur gör man då detta för alla elever i klassrummet samtidigt? Det har jag ännu inte listat ut.

När arbetsveckan är slut har jag blandade känslor för vad jag har åstadkommit. Självklart finns det saker som var riktigt bra och saker som behöver förbättras och utvecklas. Men jag väljer att fokusera på det positiva, på glädjen och på utmaningarna. Jag väljer att fokusera på det jag kan och är bra på.

Just nu!

Plus: Nu finns det en tydlighet i att eleverna ska vara i skolan om de inte har sjukdomssymtom.

Minus: Den ökade arbetsbelastningen som all sjukfrånvaro ger.