”Skolgårdsläraren” får Barnidrottspriset

Grattis! Vilken är din reaktion på priset?

– Det var lite oväntat med tanke vilka fantastiska insatser de andra nominerade hade gjort, till exempel tjejerna som slog larm om missförhållanden i Örnsköldsviks gymnastikklubb.

Hur gör du för att alla barn ska hitta något att göra på rasten?

– När jag tittar på skolgården i dag har vi inte ett enda barn av våra 800 elever som spelar fotboll. Däremot gör de allt annat: spelar king, basket, handboll, tennis, åker skateboard, klättrar i klätterställningar och några leker dunken. Jag jobbar fullt ut med fritidspedagogik på skoltid, kan man säga. Jag analyserar, observerar och är bra på att hitta det barnen för stunden gillar. Det gäller att hitta ett så brett utbud som möjligt av olika rörelseformer, säger Gustav Sundh, som betonar att det är lagarbete med kollegorna på fritids.

Förutom att skapa miljöer som inbjuder till olika aktiviteter är det lika viktigt att som fritidshemslärare verka i dem och inte bara ”stå med armarna kors”, säger han.

– Många normer cementeras när utbudet är för snävt. Jag har tänkt väldigt normkritiskt när jag utvecklat min verksamhet. Målet är att en utomstående som kommer hit inte ska kunna uppfatta en slagsida åt något kön när det kommer till fysisk aktivitet. Och det ska vara blandat i olika konstellationer. Oavsett om du har en npf-diagnos, Downs syndrom eller om du är nyanländ ska du hitta något att göra.

Ofta är det ändå ganska uppdelat på skolgårdar, med pojkar som spelar fotboll och tjejer som hoppar hopprep. Hur gör du för att motverka det?

– Jag började med att fokusera på mellanstadie- och högstadietjejer och deras intressen, som ofta är ganska borttryckta av killars intressen. De som rör sig absolut mest är lågstadiekillar och de som rör sig minst är tjejer i gymnasiet. Någonstans på vägen slår det fel. Tjejer i förskoleklass är ofta fysiskt aktiva men sneglar upp mot de äldre och ser att som tjej ska man mest sitta och titta på killar som rör sig. Så tror jag att det ser ut på många skolor. Samtidigt, bland killarna är det många som är fysiskt aktiva men som inte passar in i den snäva ramen ”fotbollskille”, och de vill vi också nå. Jag försöker hitta dem som absolut inte gillar rörelse och klura på vad de skulle vilja göra – om de erbjuds hela den här paletten så ökar oddsen att de hittar någonting som är kul.

En nyckel är att barnen själva får utforma sin rörelse, säger du. Hur då?

– I dag har jag exempelvis ställt ut mattor som barnen får göra vad de vill med, hoppa från en klätterställning eller göra volter på våra studsmattor. Det får bli vad det blir.

Leken är den centrala utgångspunkten. Jag tänker mycket på att inte göra färdigkonstruerade saker utan du lånar en boll och sen skapar man någonting. Här vet barnen också att de oftast får genomföra sina idéer. I dag ordnar en förstaklassare en Rubiks kub-tävling för att han sett att de äldre fått göra det.

– Vi har inget vi- och domtänkande här mellan barn och vuxna. Jag tror att på många skolgårdar går de vuxna mest runt i väst och berättar allt barnen inte får göra, för att det är enklast så. Då är det ingen som någonsin kan slå sig. Att slå sig är snarare gynnsamt och ingår i att bli en människa, tycker jag. Däremot är det spännande att vi har få barn som slår sig här i förhållande till vad barnen gör. De åker skateboard, inlines och cyklar över hela skolgården och får göra nästan vad som helst bara det inte skadar dem själva eller någon annan. Det gör att de blivit fysiskt självsäkra och vet hur man cyklar och kan bromsa snabbt. Barn måste få pröva, hur de ska annars lära sig?