Yrkeslärare är världens bästa jobb

Mitt yrkesliv går i treårscykler. Jag tar emot eleverna i årskurs ett och följer dem under deras utbildning till dess att de tar studenten, både som mentor och undervisande yrkeslärare. Det är en process för både dem och mig.

I årskurs ett kliver det in ett gäng mer eller mindre osäkra sextonåringar i skolans lokaler. Vissa är säkra på sitt gymnasieval, andra inte lika. De första tre veckorna sitter de som ljus i sina bänkar. De tittar mest på varandra och ger mig en och annan skeptisk blick. Några kallar mig för fröken. När de tre första veckorna har passerat, bryter det ut, då börjar alla visa färg.

Det testas. Det krånglas. Det härjas. De bråkar med varandra och med mig. Det röjs i korridorer. Det grupperas. Föräldrar hör av sig och frågar om det verkligen ska vara så här. Jag tänker att jag ska säga upp mig. Varje årskurs ett är likadan. Sen händer det något. Alltid efter första apl-perioden. Det börjar lägga sig och eleverna börjar skönja en yrkes­identitet. Gruppen börjar ta form och lärandet hamnar i fokus.

I årskurs två börjar yrkesstoltheten smyga på. Eleverna börjar känna att de kan något som endast deras yrkesgrupp kan. Samtidigt kantas detta år av ett sökande efter kommande vuxenidentitet. Detta år kantas också av längre och längre perioder av lugn och fokus, nu med endast korta inslag av regrediering. Min och elevernas relation stärks. Nu kallar nästan alla elever mig med mitt förnamn. Jag känner under det här året att det här med att vara yrkeslärare, det är allt bra härligt. Få föräldrar hör av sig och är oroliga. När eleverna gör apl flyter det oftast på.

I årskurs tre bär eleverna upp sin yrkesidentitet med trygghet och stolthet. De ser fram emot den stundande studenten och det som kommer därefter. Nu kan de med säkerhet sätta ord på vad de kan. De har liksom flyttat in i sitt nya vuxnare jag. Våra samtal tar en annan form, blir mer nyanserade och fokuserade. Det börjar kännas som att jag talar med kollegor.

En gemensam humor börjar nu ta plats och de kan nu bjuda på sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. De börjar att se mig med nya ögon. De har liksom en annan blick. Jag är inte fröken längre, jag är Malin. När jag gör apl-besök överöses eleverna med beröm från sina handledare. Eleverna skiner av yrkesstolthet. Jag tänker att det här med att vara yrkeslärare, det är världens bästa jobb.

Sen kommer studenten. Det skriks och visslas i visselpipor så att öronen skrumpnar. Samtidigt tas tårdränkta farväl. Eleverna springer ut till sitt vuxna jag. Jag tänker, ska jag orka tre år till? Och så står jag där i augusti och tar emot ett gäng osäkra och härliga sextonåringar.

En ny treårscykel är igång. Jag har gjort det många gånger nu. När löven börjar falla och luften är klar, blir jag återigen testad av eleverna. Det härjas i korridorer, det grupperas och föräldrar hör av sig. Jag tänker att jag ska säga upp mig. Men, då påminns jag om mina fina studenter. Jag har målbilden klar. Nu måste jag bara lita på processen.