APL-handledaren: Gör plats för reflektion

Elever inom vård- och omsorgsutbildningar får lära sig om diagnoser, bemötande och kommunikation. Men vad händer när de möter den verklighet som inte går att läsa sig till? Som handledare inom psykiatrin möter jag elever som kommer till verksamheten med teoretiska kunskaper och en vilja att lära. Men ibland märker jag hur verkligheten överraskar dem. För psykiatrin låter sig inte alltid fångas mellan två pärmar. En patient kan plötsligt bli starkt affektpåverkad. En annan kan befinna sig i en psykotisk verklighetsuppfattning. Någon berättar om trauma, suicidala tankar eller en livssituation som eleven aldrig tidigare mött.

Vi behöver prata mer om vad eleven upplever.

Plötsligt räcker det inte längre att veta vad som står i läroboken. Då kommer de där frågorna:

Vad ska jag säga? Hur ska jag agera? Ska jag säga emot? Ska jag backa? Hur möter jag personen utan att förvärra situationen? Och varför reagerade jag själv så starkt? Det är i de ögonblicken som handledningen blir särskilt viktig. Vi pratar ofta om vad eleven ska göra under sin APL. Men kanske behöver vi också prata mer om vad eleven upplever. Att få följa med, observera och utföra arbetsuppgifter är viktigt. Men efter ett svårt möte behöver eleven ibland få stanna upp:

Vad var det egentligen som hände?

Vad såg jag?

Vad tänkte jag?

Vad kände jag?

Och framför allt: vad kan jag lära mig av det?

Utvecklas till förståelse

Jag ser reflektion som en bro mellan teori och klinisk verklighet. Det är där kunskap kan börja få en annan betydelse. Det som först upplevdes som förvirrande eller skrämmande kan, genom samtal och reflektion, utvecklas till förståelse. Men det förutsätter att handledningen får ta plats. Om handledaren framför allt förväntas introducera rutiner, visa arbetsuppgifter och kontrollera att eleven klarar sina moment riskerar vi att missa något centralt: den professionella utvecklingen. För vård handlar inte bara om att göra rätt. Det handlar också om att förstå vad man gör och varför. Kanske är det just där skillnaden mellan teori och erfarenhet blir tydligast.

Osäkerheten består

Läroboken kan beskriva en diagnos. Utbildningen kan ge oss modeller för kommunikation. Men det är i mötet med den enskilda människan som kunskapen sätts på prov. En människa är trots allt mer än sin diagnos. Därför borde APL vara mer än en plats där elever lär sig hur arbetet utförs. Det borde också vara en plats där de får lära sig att förstå det de upplever. Skola och klinisk verksamhet har här ett gemensamt ansvar. Elever behöver inte bara kunskap före mötet med patienten, utan också möjlighet till reflektion efter mötet. För det vi inte pratar om efter ett svårt möte riskerar att stanna kvar som osäkerhet. Men det vi vågar stanna upp inför, sätta ord på och reflektera över kan så småningom bli erfarenhet. Och erfarenhet kan bli yrkeskunskap.

Milad Kharma är undersköterska och handledare inom psykiatrin.