Debatt: Kan fysiska nationella prov få idrotten på rätt köl?

Nationella prov i idrott och hälsa!?

Jag vill dela mina tankar kring idén och se om fler tänker som jag eller om jag är helt fel ute.

Jag är idrottslärare i Luleå kommun och har snart 20 års erfarenhet inom yrket. Har även ett försteläraruppdrag i ämnet sedan några år tillbaka. Jag brinner för mitt ämne och vill hela tiden vara med och påverka och utveckla idrottsämnet.

Men ju mer jag jobbat inom yrket så ser jag saker som inte känns bra. Och det får mig att fundera en hel del.

Jag är 45+ och jag märker att jag är både rörligare och i bättre kondition än flera av mina elever. Jag rör mig såklart dagligen i min yrkesroll och jag tränar även några gånger i veckan på min fritid (kondition och styrka).

Jag märker att ”glappet” blir allt större mellan de barn och ungdomar som tränar väldigt mycket och de som inte rör på sig nånting alls utöver idrotten i skolan.

Ju längre jag har arbetat i det här yrket så ser jag hur HÄLSANS betydelse i idrottsämnet fått ta allt större utrymme. Det heter ju idrott och hälsa, så det är väl inte så konstigt kanske. Och hälsa-frågan är ju en het potatis även i samhället i stort.

Men IDROTT då? Fysiska prestationer? Hur fokuserar vi där?

Eleverna synar systemet

Motivationen hos eleverna sjunker. ”What’s in it for me?” tänker nog många. De synar systemet och gör minsta möjliga för att de vet att de ”klarar sig ändå”.

Parallellt med detta så ska vi anpassa, anpassa, anpassa… Elever som inte kan vara med i helklass, anpassa i mindre grupp eller enskild undervisning, vissa elever kan bara vara med vissa andra elever, vi tar bort moment, och i vissa fall anpassar vi bort hela idrottsämnet … och helst ska vi ta bort ordet ”tävla” också.

Sen har vi dessutom det här med ombyte till idrottslektioner som är en fråga i sig. Jag tror inte att jag är ensam om att ha fler och fler elever som i allt mindre utsträckning byter om till fysisk aktivitet, det gäller även elever som tränar regelbundet på sin fritid. Skulle de komma icke ombytta till sin träning? Nej. Gör de det på idrotten i skolan? Ja. Varför? Det finns säkert flera olika svar på det men om eleverna märker att ”det spelar inte så stor roll” eller ”jag kommer ju ändå inte bli svettig” så har de inte ork eller motivation att byta om. Det kompisarna och gruppen gör är det som gäller. Och då spelar det ingen roll hur mycket jag som lärare förklarar sambandet och syftet med varför vi byter om inför fysisk aktivitet.

Jag upplever att vi kommer längre och längre ifrån själva kärnan i ämnet och jag ställer mig frågan ”vart är vi på väg…?”

Vi har vår kursplan med vårt centrala innehåll och våra betygskriterier, men ärligt talat, det är upp till varje enskild pedagog att tolka dessa och omsätta det i sin praktik. Det innebär att det ser väldigt olika ut i vårt land VAD eleverna GÖR på lektionerna, i vilken omfattning och i förlängningen hur de blir BEDÖMDA.

”Fysiska prov”

Detta är bakgrunden till varför jag har börjat fundera över om det inte vore en bra idé att ha nationella prov i idrott? Och då menar jag fysiska prov, alltså inte teori, utan fysiska tester inom styrka, kondition, rörlighet, koordination, simning, etc. Jag menar alltså standardiserade tester som visar prov på dessa förmågor utifrån elevens resultat.

Varför?

• Lika för alla elever och lika i hela landet.
• Höja den fysiska statusen hos barn och ungdomar.
• Tydlig koppling till måluppfyllelse.
• Elever som till vardags inte tränar aktivt eller utövar någon sport får tydliga och konkreta mål att jobba mot.
• Jag kan styra min undervisning så att eleverna får träna på dessa färdigheter inför kommande ”testperiod”.

Nackdelar?

• Såklart har eleverna extremt olika förutsättningar beroende på om de tränar aktivt eller inte på sin fritid. Men det är ju lika i alla skolämnen, alla elever har olika förutsättningar från början. Det kommer vi inte ifrån.
• Eleverna måste jobba med kroppen som ”redskap” istället för med pennan eller tangenterna. Är man inte bekväm i sin egen kropp så kan detta få negativa effekter för den enskilde.
• Elever riskerar att bli ”utpekade” av andra elever då man blir ”blottad” inför andra. Kan innebära mer utanförskap? Men där har vi som pedagoger ett stort ansvar för att stävja och arbeta preventivt.

Det finns säkert många fler nackdelar och jag förstår att många kanske tänker att detta med mätbara resultat inom idrotten är passé och förlegat, men om man tar bort allt vad resultat heter och all tävlan inom idrotten, hur ska jag då som pedagog kunna motivera elever att faktiskt vilja prestera?

Alldeles för låga krav

Helt ärligt så anser jag att kraven är alldeles för låga, men jag kan inte själv ändra på det för då riskerar jag att bli uthängd och ifrågasatt kring vad jag bedriver för undervisning med resultatstyrda aktiviteter. Nej, detta måste styras uppifrån, från regeringen och Skolverket som måste skriva om hela kursplanen i så fall.

Alla ska inte bli elitidrottare men alla ska orka med ett arbetsliv och bli gamla så småningom, hålla fysiskt så länge som möjligt helt enkelt.

Men varför skulle man inte kunna ha nationella prov i idrott och hälsa? Är det bara för att det är ett praktiskt ämne och då får vi inte peka ut elever som inte klarar det? Men i matte, svenska, engelska och så vidare är det okej? En mattelärare kan be elever träna extra matte hemma. Men kan jag som idrottslärare be elever träna mer kondition hemma?

Frågan är alltså: Är det här rätt väg att gå? Eller är jag helt fel ute? Finns det något här som kanske är värt att diskutera? Håller du med mig eller har du en annan åsikt?

Johan Henriksson är högstadielärare i idrott och hälsa

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Hon vill att det tävlas på rätt sätt i idrotten

Nya idrottslärare får en chock när de börjar jobba

Forskarna: Vagt ämnesspråk leder till mer idrott än hälsa

Forskare utmanar tävlingsnormen i idrotten

Därför lyckas idrottselever så bra på gymnasiet

Många idrottslärare arbetar hållbart – utan att inse det