Söderberg: Hög tid att utbilda händerna på kommande generation
Krönika Det är dags att utbilda händerna på kommande generation så att de inte helt förtvinar och blir en ny slags blindtarm som mänskligheten ska släpa runt på till ingen nytta, skriver slöjdläraren Eva Söderberg.
De flesta elever jag möter har tio fingrar som individuellt och oberoende av varandra möter en glatt och hård tangentyta dagarna i ända. Vänster och höger tumme behöver aldrig mötas trots att de sitter fast på samma människokropp.
I slöjden sker ett finmotoriskt samarbete på fingertoppsnivå. Att knyta en knut, trä en nål, fläta en trefläta och sticka en rät maska är basfärdigheter där båda händernas alla fingrar samarbetar. Just det här är riktigt svårt för många elever. Det tycks finnas en uppfattning om att slöjd är ett slags skolans pausverksamhet men jag kan lova att eleverna ofta är alldeles slut efter en slöjdlektion. Det tar på krafterna att fokusera på att få ihop ovana rörelser.
”En ny slags klassfråga”
Jag frågar ofta mina elever om de håller på med något slags hantverk hemma på fritiden men då tittar de flesta frågande på mig. Jag lånar då och då ut redskap och material till elever som vill öva mer hemma, de inser att det tar tid att lära sig vissa moment och det finns utmärkta filmade instruktionsfilmer att följa både i läromedel och på Youtube. En del säger glatt att de ska be mormor eller farmor om hjälp nästa gång de ses, konstigt nog aldrig morfar eller farfar och jag får en känsla av att många av de elever jag undervisar inte heller har någon hantverkande förebild hemma.
Jag tänker ibland att utbildade händer kan ha blivit en ny slags klassfråga. Där man tidigare talade om att det var barn som kom från hem med många böcker och mycket bildning som klarade sig bäst kan man idag inte riktigt räkna in samma grupper. Det kostar till exempel inget att lära ett barn att knyta sina skor och precis som det är viktigt att läsa för sitt barn finns det manuella färdigheter att öva.
I inledningstexten till slöjdens styrdokument kan man läsa följande:
”Att tillverka föremål och bearbeta material med hjälp av verktyg är ett sätt för människan att tänka och uttrycka sig. [...] Slöjd innebär manuellt och intellektuellt arbete i förening vilket utvecklar kreativiteten och handlingsberedskapen samt stärker tilltron till den egna förmågan att hantera olika praktiska problem i vardagen. Detta är betydelsefullt för individens och samhällets utveckling och för att främja hållbar utveckling.”
”Kommer lite väl sent”
Jag undrar om det fortfarande är ett sätt för gemene man att tänka eller uttrycka sig med ett verktyg i sin hand. Det förefaller bli längre och längre mellan det manuella och det intellektuella i vårt samhälle, men det är dags att värna om och stärka kommande generations förmåga att hantera praktiska problem som med all säkerhet kommer att uppstå i vardagen. Det är betydelsefullt både för individen och hela samhällets utveckling.
Ett flertal av slöjdens belackare pudlar idag och erkänner att de raljerat lite onödigt mycket. Man verkar ha landat i en insikt om att det är dags att utbilda händerna på kommande generation så att de inte helt förtvinar och blir en ny slags blindtarm som mänskligheten ska släpa runt på till ingen nytta. Det är på tiden men jag oroar mig för att insikten kommer lite väl sent, det har varit rätt många år av kardborreknäppning på barnskor nu och det ser vi resultatet av i slöjdsalar runt om i landet. Slöjdämnet känns än mer aktuellt men kan inte ensamt bära att utbilda händerna på kommande generationer.
Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg
LÄS ÄVEN
Slöjdlärarnas larm: Många elever kan inte använda en sax
Debatt: Elevernas dåliga finmotorik beror inte bara på skärmarna
