”Lärare och rektorer måste säga stopp gemensamt”

”Lärare och rektorer måste sluta gråta i det tysta och sluta vända in och ut på oss själva för att försöka göra det omöjliga”, skriver Linnea Lindquist. Foto: Fredrik Jalhed

”Vi måste bli bättre på att göra arbetsskadeanmälningar vid hög arbetsbelastning och returnera arbetsmiljöansvaret uppåt”, skriver Linnea Lindquist.

Under de elva år jag arbetat som skolledare har jag ofta frågat mig själv vad jag håller på med. På ett sätt har rektorer skolans mest flexibla uppdrag eftersom vi kan flexa ut, vi kan stänga dörren, sätta på Spotify och ta luncher på en timme. Vi har inte heller samma intensitet och ljudnivå som de som arbetar elevnära.

Det som skapar stress hos rektorer är att det inte går att ha en budget och en verksamhet i balans samtidigt. Vi måste välja. Det är hemskt att ha lärare på sitt rum som gråter av frustration när man som rektor vet att det inte finns några resurser att sätta in för att minska lärares etiska stress och arbetsbörda.

Viktigt med förståelse

Jag tror att det är viktigt att rektorer är öppna med att vi förstår hur oerhört tufft det är för lärare att undervisa en klass där det finns tre nyanlända, två med inlärningssvårigheter, fyra som inte kan sitta still, tre som lär sig snabbt och sedan några elever som behöver en extra genomgång.

När elever riskerar att inte nå målen får läraren höra att den ska göra anpassningar vilket ofta innebär att ta bort undervisningsmoment eftersom det är det läraren kan göra för att själv överleva. När lärare kommer till elevhälsan för att få hjälp med elever som inte klarar av helklassundervisning får läraren tips att använda bildstöd, skärmar och hörselkåpor.

Förstår lärares frustration

Jag förstår att lärare blir frustrerade på dem som inte arbetar direkt med eleverna. Jag menar att det delvis är styrdokumentens utformning som har gjort läraryrket till ett riskyrke. Styrdokumentens utformning bidrar till att lärare och rektorer arbetar sig sjuka när det ställs orimliga krav på anpassningar och särskilt stöd.

Vi har styrdokument som inte går att följa med nuvarande resursfördelningssystem vilket alla som kan något om skolan är medveten om. När vi inte uppnår styrdokumentens högtravande skrivningar får skolor förelägganden av Skolinspektionen och Skolverket publicerar ännu ett ”stöd” som lärare och rektorer förväntas använda. Till slut lämnar ytterligare en lärare yrket för att undvika sjukskrivning.

Vi måste sluta gråta i det tysta.

Lärare ifrågasätter med rätta hur rektor och elevhälsoteamet prioriterar vilka elever som får stöd. Är det den hyperaktiva pojken eller den tysta flickan med inlärningssvårigheter som ska prioriteras?

Prioritera är att välja bort

För rektorer är etisk stress värre än att ha många möten på en dag. När rektorer prioriterar vilka elever som ska få stöd blir några andra elever utan. Då får rektorer höra av lärare att rektor är orättvis. Att prioritera en elev är samtidigt att välja bort någon annan eftersom resurserna inte är tillräckliga för att hjälpa alla. Rektorer vill prioritera verksamheten men politiker skriver i budgetarna att budget i balans är överordnat verksamhet i balans. När rektorer går över budget gör de det med sin anställning som insats.

Jag tror det är viktigt att lärare och rektorer säger stopp gemensamt. Vi måste sluta gråta i det tysta och sluta vända in och ut på oss själva för att försöka göra det omöjliga. Rektorer och lärare måste börja lägga ansvaret där det hör hemma. Vi måste bli bättre på att göra arbetsskadeanmälningar vid hög arbetsbelastning och vi måste returnera arbetsmiljöansvaret uppåt i våra organisationer.

Ställa sig på rätt sida

När vi returnerar arbetsmiljöansvaret vandrar det uppåt i organisationen och till slut hamnar det hos dem som har nyckeln till resurserna, politikerna i nämnden eller den fristående huvudmannen. När budget i balans är överordnat verksamhet i balans är det inte rektorer och lärare som bär ansvaret. Ansvaret måste läggas hos de som fördelar resurser till verksamheterna.

Att som lärare göra arbetsskadeanmälningar vid för hög arbetsbelastning är inte att vara illojal. Att som rektor stå upp för sina elevers rätt till stöd och medarbetares rätt till rimlig arbetsbelastning är inte att vara illojal mot arbetsgivaren, det är att ställa sig på rätt sida.

Linnea Lindquist, fristående skoldebattör och aktuell med boken ”Att vända en skola, en rektors erfarenheter”.

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.