Så blev deras skola NPF-säkrad

Källbrinksskolan får en hel del uppmärksamhet för sin ambition att vara en ”NPF-säker” skola. Såväl familjer som representanter från andra skolor och kommuner köar för att få en plats eller ett studiebesök.

Klass 8D har bänkat sig för dagens första lektion – svenska. Några elever sitter i grupper runt sammanfösta bord, andra håller till vid ståborden längst bak i klassrummet. Ingen använder för tillfället de avskärmade, enskilda platserna som finns utefter den ena långsidan. De flesta sitter på vanliga stolar, med eller utan kudde, någon föredrar en pilatesboll.

Klassrumsmiljön är påtagligt rensad från intryck: väggar, golv och tak går i vitt och ljusgrått, och här finns inga affischer eller andra grälla, kontrastrika detaljer. Lysrören i taket är inte tända, solljuset räcker som belysning.

– Känner man att man behöver hämta en boll eller något så gör det, för vi ska jobba lite självständigt, säger läraren Carina Backström Landegren.

Några elever går fram till lådan vid whiteboard-tavlan och hämtar varsitt hjälpmedel att sysselsätta händerna med när Carina Backström Landegren håller en kort genomgång på dagens tema, språkriktighet.

– Tar du en till mig också? frågar någon en kompis på väg fram för att hämta något att klämma på.

Källbrinksskolan är ingen resursskola eller specialskola. Det är en vanlig, kommunal högstadieskola. De olika sitt- och ståplatserna, pilatesbollarna, den nedtonade färgskalan, sittkuddarna och stressbollarna är några exempel på de anpassningar man gjort för att uppnå målet att vara en NPF-säker skola.

– Jag ser det som att vi på Källbrinksskolan uppfyller skollagen. Den är tydlig: Vi ska motverka funktionsnedsättningars konsekvenser så långt som möjligt. Och det är precis det vi gör här. Vi ger alla barn möjligheten att ha en schysst skolgång med bra lärare och bra anpassningar. Jag upplever att många faktiskt inte tittar på vad skollagen säger, och vad det innebär, säger skolans rektor Elinor Kennerö Tonner.

För att komma dit skolan är i dag har hon skickat snart sagt varenda individ som jobbar på Källbrinksskolan på kurs. Minst en gång om året kommer Riksförbundet Attention och föreläser och då bjuds alla in, inklusive personalen i skolköket. Andra gånger är det mer specialiserade kurser med stora namn som Bo Hejlskov och Ross Green för utvalda individer.

Fortbildning kostar pengar. Hur har ni råd?

– Ja fortbildning kostar pengar. Men det är ännu dyrare att inte göra det, tänker jag. Elever med en NPF-diagnos hamnar ofta i riskzonen för att inte klara behörigheten till gymnasiet. En elev som inte lyckas i skolan, som inte kommer vidare, som inte känner sig sedd och hörd och stark, den eleven kommer ju att kosta samhället enorma summor längre fram, säger Elinor Kennerö Tonner.

Samtidigt är hon tydlig med att en förutsättning för att gå i land med NPF-säkringen – såväl ekonomiskt som organisatoriskt – har varit att prioritera bort annat.

– Jag har aktivt motat bort andra satsningar. Förutom digitaliseringen så är det här vad vi har gjort i fem år. Jag har valt att satsa på det här, det innebär att jag har valt att inte satsa på andra saker, till exempel läro-medel. Det går att flytta om i budget. Vi är en digitaliserad skola och jag förväntar mig att mina lärare tar med eleverna ut i den världen och går ifrån de traditionella lektionerna som utgår från en bok.

Men digitala läromedel kostar också pengar?

– Ja fast vi har inte så mycket digitala läromedel. Vi har faktiskt inte hittat något vi gillar, säger Elinor Kennerö Tonner.

Källbrinksmodellen handlar i grund och botten om att på allvar ta konsekvenserna av ett förhållningssätt som säger att det alltid är lärarens uppgift att stötta eleven, oavsett svårigheter. Men det betyder inte att varje individuell lärare står själv med hela lasset utan tvärtom, menar Carina Backström Landegren, som utöver svensklärare också är förstelärare och har varit involverad i att ta fram modellen.

– Vi är mentorer för varsin klass. Men vi är ett arbetslag som jobbar kring årskurs 8. Så det spelar ingen roll om jag är mentor för dig, men du hellre har kontakt med en av mina kollegor. Det är VÅRA barn, gemensamt, och vi litar på varandra. Och vi struntar i att lägga tid på att diskutera – ursäkta uttrycket – skitsaker, så vi har tid att prata om elever. Det gör att om det är någon elev där jag inte vet hur jag ska göra, då kan någon annan säga ”jag gjorde si och så”. Om man behöver ta ett samtal med en förälder till exempel, så handlar det om att vi som arbetslag jobbar kring en elev. Det gör att jag aldrig är ensam, och det är en grej som för mig som lärare är otroligt skönt, säger hon.

Källbrinksskolan har en grundlista med anpassningar som ska finnas på plats under varje lektion. Det är saker som har sin grund i NPF-säkringen, men som enligt Carina Backström Landegren gynnar alla elever.

– Vi skriver alltid en agenda och ett syfte med lektionen på tavlan. Under det skriver jag punkter vi ska jobba med. För att eleverna ska veta, ha en karta. Det är svårt att ta sig någonstans om man inte har en karta.

– Och det är viktigt att ha delmål. Tidigare trodde jag att elever mådde bra av att höra att ”nu har ni fyra veckor på er att göra det här”, men nu tar jag dem i handen. Vi har fortfarande delmål, men det är jag som sätter upp dem. ”Den här lektionen ska ni vara klara med det här”, så jag inte tappar någon på vägen, säger hon.

Andra grundläggande anpassningar är att tydligt starta och avsluta lektionen, hålla korta och tydliga genomgångar, och använda varierande arbetssätt under lektionen.

– Förut så utgick jag nog ganska mycket från mig själv. ”Nu ska vi skriva i en timme, och komma in i flow”. Men då sitter hälften av eleverna en timme och bara ”jag vet inte vad jag ska skriva”. Nu måste vi jobba snabbare och hela tiden hitta nästa hook. Det är mycket jobbigare, och man måste planera mera. Men det fungerar, säger Carina Backström Landegren.

Det är ju lärarna som är elevhälsan, det är där den ska vara levande.

När Elinor Kennerö Tonner tillträdde som biträdande rektor på skolan 2012 hade hon en vision om en skola där elevhälsan alltid var levande i arbetslagen. Hennes tidigare erfarenheter som lärare och handledare av en elevhälsa som utvecklas till att bli en enskild sak, lite vid sidan om verksamheten, gjorde att hon ville pröva något annat.

– För mig är det tvärtom, det är ju lärarna som är elevhälsan, det är där den ska vara levande. Inte i första hand hos mig som rektor, säger hon.

Det arbetet mynnade med tiden ut i den NPF-säkring som i dag är skolans signum.

– Hela tiden under det här arbetet så sade vi att ”grunden är NPF:en, den är vår första byggsten”. Det perspektivet fanns med i allt, IT-satsningen, miljön och allt annat. Så kom vi fram till det här Källbrinks-konceptet, säger Carina Backström Landegren.

Det svåraste med processen menar båda, var att ändra synsättet hos pedagogerna. Att få med alla på samma tåg, även om det innebar att ändra sitt sätt att arbeta. Att gå från ”eleven ska ju” till att ”vi ska, för att eleven ska kunna”.

– Det handlar inte om att lärarna inte ville nå det här målet, eller inte redan jobbade med det i någon form. Den svåra övergången var väl egentligen att hamna i det här att det är vi som utgör NPF-säkringen, det är vi som ska göra det jobbet. Vi fick diskussioner om att ”vi ska väl inte curla eleverna”, säger Elinor Kennerö Tonner.

– Man jobbar mycket med sig själv här. Och det är jobbigt. Och har man då gått omkring i sina tofflor i 15 år och tycker att det är rätt skönt, då är det ännu jobbigare. Även om man i grunden har rätt synsätt, säger Carina Backström Landegren.

Vi har stött och blött, och vi har varit osams och gått vidare i handledning.

Det kostade en del blod, svett och tårar. Och det var inte alla lärare som ville vara kvar och slåss för den här idén.

– Två har slutat under den här perioden, uttalat på grund av arbetssättet. Sen är det fler som har slutat av andra skäl. Men någon speciellt stor personalomsättning har vi inte haft, säger Elinor Kennerö Tonner.

– Ur ett lärarperspektiv fick vi tid. Det är ju annars ofta så i skolan att man får höra ”nu ska alla tuta i den här tutan” och så går man kurser i att tuta. Och sen är det ute efter tre månader, och då ska vi göra något annat , säger Carina Backström Landegren.

– Men här fick vi handledning i de nya arbetslagen, vi fick sitta och ventilera och tycka saker och vara kritiska. Vi har stött och blött, och vi har varit osams och gått vidare i handledning. Och det mynnar ut i någonting som man kan jobba kring, som vi känner oss delaktiga i.