Deras bok om Johannas diagnoser kan hjälpa lärare

Kenth Hedevågs telefon ringde från ett okänt nummer. Kvinnan på andra sidan presenterade sig som Johanna Gustafsson och hon ville ställa några frågor om hans bok ”När mallen inte stämmer” som hon hade läst på jobbet. Innan de la på frågade hon Kenth Hedevåg om han ville läsa berättelsen om hennes skoltid.

– Jag sa att jag kunde läsa den, men att jag skulle vara ärlig och säga exakt vad jag tyckte. Jag kunde konstatera att den var väldigt stark, men ganska rörig och oorganiserad, säger Kenth Hedevåg.

Johanna Gustafsson var själv inte förvånad över kritiken.

– Jag sa: ”Ja, vad trodde du? Jag har ju tre diagnoser: dyselexi, adhd och autism. Så det är inte konstigt att den blir rörig.”

Där någonstans föddes idéen om att skriva en bok som kombinerade Johanna Gustafssons erfarenheter från en tuff skoltid med Kenth Hedevågs texter om stöd och insatser.
Sisådär 150 timmar i telefon senare är boken ”Johanna – tre diagnoser i skolan” klar.

– Jag vill inte att elever i skolan som har det jobbigt ska behöva känna så som jag har känt, säger Johanna Gustafsson.

Jag har alltid kommit på andra strategier för att lära mig saker och dölja mina problem.

Relativt tidigt upptäckte man att Johanna Gustafsson hade läs- och skrivsvårigheter, men först i åttan fick hon diagnosen dyslexi. Och inte förrän drygt tio år senare konstaterades det att hon även hade adhd och autism.

– Jag har alltid kommit på andra strategier för att lära mig saker och dölja mina problem. Jag låtsades läsa texter i skolan som jag sedan fick läsa hemma för att det tog så lång tid och då ville jag inte visa det för de andra.

Ett stort stöd hemifrån gjorde att hon ändå tog sig igenom grundskolan.

– Mamma och pappa läste alla läxor högt för mig. Vi var uppe jättesent på kvällarna och satt hela loven med skolarbete. Idrotten har hjälpt mig jättemycket också, att tänka på annat. Men jag har kämpat väldigt mycket.

Ju längre upp i åldrarna hon kom, desto svårare blev det att dölja problemen. På högstadiet spydde hon ofta på vägen till bussen, men berättade inte för någon. Senare kom också problem med panikångest, utmattning och sömnsvårigheter.

– Så här i efterhand förstår jag att det berodde på stress, ångest och en massa oro. Jag kände mig värdelös.

Johanna Gustafsson är långt ifrån ensam om att leva med oupptäckta NPF-diagnoser, menar Kenth Hedevåg. Många gånger missar man just flickor, berättar han.

– Johanna har som så många flickor levt med krav som över tid har varit långt större än hennes förmåga. Sedan har snälla människor gjort bra saker för henne i skolan, men de har kommit in först när det redan har hänt något väldigt negativt.

Problemet grundar sig i generella antaganden om vad adhd är.

– Rent generellt visar sig symptom på NPF-diagnoser ofta lite annorlunda hos flickor än hos pojkar. Det gör att skolan oftast inte ser problemen förrän man kommer upp i tonåren och ibland ännu senare. Vi har en traditionell syn på att man ska vara stökig och fara omkring om man har adhd. Men den här hyperaktiviteten kan lika gärna visa sig genom att man smular sönder suddgummin men samtidigt sitter tyst och ler. Då tror omgivningen att man är med fast man inte är det.

Han menar att man i Sverige ofta är rädd för att sätta in stöd i tidig ålder. I stället kommer det mesta stödet i åttan och nian.

– I Finland sätter man in insatser väldigt tidigt, behöver man hjälp så får man hjälp. I Sverige har vi i stället någon konstig idé om att vi ska vänta och se. Vi måste våga se både styrkor och svagheter mycket tidigare.

Just ett sådant förebyggande arbete skulle lösa mycket, tror Kenth Hedevåg.

– Skolan gör väldigt många bra saker, men den gör det ofta reaktivt. Det är först när det går riktigt illa, när eleven kanske inte ens går till skolan längre, som man sätter in stödet. Men det är kris och kaos som sliter på oss, det är det som gör att lärare blir utmattade och eleverna mår dåligt. Jobbar man i stället förebyggande spar man både lärare, elever och pengar.

En nyckel är att få till samarbetet med föräldrar, tycker Kenth Hedevåg.

– Vårdnadshavare är en jättestor resurs som vi många gånger inte använder fullt ut i skolans värld. De sitter på mycket information som vi behöver i skolan, framförallt om elevernas styrkor. Får man till en stark länk mellan vårdnads-havare, skola och elev blir det mycket lättare.

Han var den som lyssnade och vars dörr alltid stod öppen.

I dag arbetar Johanna Gustafsson själv i skolan, som elevassistent i en F–6-skola i Jönköping.

– Jag vill vara det stöd jag själv saknade. Jag möter eleverna där de är och sen jobbar vi tillsammans. Jag känner igen mig mycket i eleverna som har det svårt och det gör det lättare att hjälpa dem.

Nyligen blev en elev väldigt arg och skulle gå på en annan elev. Men Johanna avstyrde konflikten.

– Jag vet att den här eleven gillar en viss typ av läsk och då frågade jag lite om den. Då blev det att eleven började prata om det i stället och den person som eleven hade tänkt gå på kunde gå iväg.

Kenth Hedevåg känner igen mycket av Johanna Gustafssons arbetssätt från sina egna föreläsningar och utbildningar. Skillnaden är att hon gör samma saker bara på ren intuition.

– Här ett exempel där hon först bekräftar eleven, hon säger att hon förstår att eleven är arg. Sedan slänger hon in en avledning och börjar prata om en amerikansk läsk – sedan är man plötsligt ute ur konflikten. Hon är grym på att skapa de relationerna.

Förutom erfarenheterna från sina egna svårigheter inspireras Johanna Gustafsson av sin klassföreståndare från gymnasiet i sitt arbete.

– Han visste att jag gillade innebandy och fotboll, så när jag inte fattade på lektionen använde han exempel från sporten för att förklara så att jag kunde förstå. Ett annat exempel är hur han följde med mig efter skoltid för att låna böcker till mitt examensarbete. Jag hade ont i magen bara av att tänka på bibliotek och då hjälpte han mig.

Det han gjorde var att ge Johanna tid, konstaterar Kenth Hedevåg.

– Han var den som lyssnade och vars dörr alltid stod öppen. Sedan kan man ju som lärare känna att man inte alltid har tid, men det är väldigt väl använd tid när man lägger den på en elev som Johanna.