Urspårade lekar och rädda barn – så vände Falunförskolan på allt

Den faluröda förskolan Guldstigen ligger mitt i ett bostadsområde med många nybyggda hus. Den som kikar in på den stora gården möts av en strukturerad samling pedagoger, varav fyra i färgglada reflexvästar – en gul, en röd, en grön och en orange. Färgerna motsvarar de fyra områden som gården numera är indelad i. De står också för en avgörande förändring i verksamheten.

Tidigare var det nämligen mycket på förskolan som inte fungerade. Barnen lekte vilda jagalekar där det uppstod åtskilliga bråk, vissa barn var till och med rädda för att gå ut. Det förekom att barnen vistades på framsidan medan alla pedagoger var kvar på baksidan. Och det fanns ett rep som avgränsade när barnen var på väg ut men som ofta blev kvar även när alla var på plats, så att barnen inte kunde nyttja hela gården. Förråden var stängda. De vuxna stod ofta i klunga och pratade med varandra.

– Det fanns en bekvämlighetskultur då, men flera av oss kände stress, säger förskolläraren Ida Wirén. Jag minns en gång när jag var inne och såg genom fönstret hur ett barn smet under repet där utanför. Då var jag tvungen att lämna min verksamhet för att gå ut till mina kollegor och säga till, när jag egentligen ville vara lugn och fokuserad på det vi höll på med inne. Vi var flera pedagoger som märkte att miljön ute var odemokratisk och konfliktfylld och skapade kränkningar. Även vårdnadshavare tog upp problemet, dels konflikterna, men också att de tyckte att personalen var oengagerad och inte tog hand om barnen.

På ett stugmöte togs problemet upp med all personal. En av pedagogerna kom då med förslaget att dela in gården i olika sektioner och låta en pedagog per gårdsfärg ha huvudansvaret.
– Först var hon arg och upprörd över våra anklagelser, men sedan kom hon tillbaka med det här förslaget som en majoritet av oss gick med på, säger Ida Wirén. Förändringar kan vara svårt, och vägen framåt blev stundtals guppig, främst för de vuxna. Vissa har slutat sedan dess och för vissa andra kollegor tog det ett halvår att acceptera det nya, medan andra fortfarande har en bit kvar.

Hon poängterar dock att läget är under kontroll, det finns inga ”hard feelings”.
– Visst kan vi tycka olika, och vi kan också skratta åt det tillsammans. Vi har en god stämning, alla bidrar till stacken.

Barnen förstod snabbt

Barnen har haft lättare att ta till sig det nya. De vet vem de kan vända sig till på respektive gård och de har full koll på vad som finns var.
– De snappade upp det här väldigt snabbt. Nu kan de säga redan vid frukosten att ”jag vill ta fram cyklarna på röda gården”, säger Ida Wirén.

I dag är det alltså ett helt annat lugn på den stora gården. På den gröna delen, där de små barnen tas emot på morgnarna, finns bilhage, kiosk, kök och sandlåda. På den gula delen är det fritt fram att leka i bygghagen, eller med trädstubbarna och rören i den stora sandlådan. Här finns även det lilla ”stallet” med käpphästar och en rörelsebana. Den röda delen har lite mer utrymme och ger plats åt cyklar, grusplan och rutschkana samt ett litet hus att krypa in i. Och den senaste delen som lagts till, den orangefärgade gården intill huset, har trägolv och bänkar som lämpar sig för lugnare aktiviteter som att läsa, skriva, rita eller leka med duplo. På varje del finns också alltid den ansvariga pedagogen, klädd i reflexväst med samma färg som gårdsdelen.

– Den gula och röda delen är de mest populära, säger Ida Wirén. Barnen får välja fritt var de vill vara, men ibland styr vi upp det hela och är det fullt på en gård får de välja en annan, och det är bra. På så vis lär de sig att leka med andra barn än de är vana vid. De små brukar visserligen knalla emellan gårdarna, men det är något de äldre barnen har förståelse för. Framför allt är det så bra nu att barnen vet vem de ska prata med om de behöver. Reflexvästarna gör det så tydligt.

Den nya ordningen har fallit väl ut på många sätt. Gården nyttjas maximalt och de konfliktfyllda lekarna har försvunnit.
– Det har förändrats. Kanske beror det till viss del på mognad, men också att pedagogerna är mer delaktiga nu och introducerar nya lekar. Det känns bra. Tidigare hade det också bitit sig fast en kultur där pojkarna retade flickorna, och tvärtom. Men nu blandas barnen runt i andra konstellationer så även det har blivit bättre.

Finns det något som gått förlorat med nyordningen?
– Visst, det går alltid att problematisera – ibland kan jag känna att vi är där och styr lite för mycket nu. Men å andra sidan ser vi hur barnen mår bra av det här. Det var också härligt att få ha vårens utvecklingssamtal när de gamla problemen är borta. Jag tror och hoppas att vi behåller det på det här sättet, avslutar Ida Wirén.

LÄS ÄVEN

Eva Lindström: ”Förskolan är en magisk plats för mänsklighet, inget mattelabb”

Ge plats åt filosofiska samtal i förskolan

Stenkula: Den djupa meningen med att vara förskollärare

Lyssna på Förskolan!