Stark kritik mot Reggio-metoder

Foto: Istock

Vad har du undersökt?

– Min avhandling handlar om ”lyssnande” i den Reggio Emiliainspirerade pedagog­iken. Jag har undersökt hur pedagogerna lyssnar till barnen, vad de lyssnar till och vad som är möjligt att tänka som en Reggio Emiliainspirerad pedagog. Jag har också undersökt hur barnen resonerar kring att bli lyssnade till i förskolan.

Vad var det viktigaste du kom fram till?

– Det var att de lyssnandemetoder som användes kunde skapa ett avstånd till barnen och att barnens egna intressen ofta styrdes mot det som pedagoger och ledning tyckte var viktigt. Sen var det anmärkningsvärt att pedagogerna valde att inte öppet diskutera sina upplevelser av hur vissa metoder blev till hinder i mötet med barnen. I stället anpassade de sig till ett slags ”rätt sätt” att tänka.

Att ifrågasätta idéer om hur man borde arbeta framstod som riskfyllt /…/ en konsekvens av att göra det blev att byta jobb.

Vad menar du med ett ”rätt sätt” att tänka?

– De problematiserade till exempel metoden att bolla tillbaka barns frågor i stället för att svara, men önskan att svara barnen underordnades idén om hur man bör lyssna och agera i en Reggio Emilia­inspirerad pedagogik. Att ifrågasätta idéer om hur man borde arbeta framstod som riskfyllt. På fem av sex förskolor beskrev pedagoger att en konsekvens av att göra det blev att byta jobb.

Varför skulle de behöva byta jobb?

– De som hade kritiska tankar beskrevs som motsträviga eller att de inte förstod. Deras synpunkter räknades inte, som om det fanns ett rätt och ett fel sätt att tänka. Den Reggio Emiliainspirerade pedagogiken tycks vara bärare av en kultur som gör att det förskolepedagogiska samtalet blir monologiskt med givna normer för hur det ska vara och inte.

Vad utmärker lyssnandet i Reggio Emiliapedagogik?

– Pedagogerna använder sig konsekvent av olika tekniker som gör att de ställer sig själva i ett betraktande utifrånperspektiv. De lyssnar genom att observera, tolka och dokumen­tera barnens aktiviteter i stället för att dela barnens upplevelser. På så sätt upprättas en distans till barnen och det som händer i nuet. Genom att pedagogerna lägger band på sitt spontana gensvar skapar de också en distans till sig själva och de svar de hade velat ge. I intervjuerna blev det tydligt att det finns andra faktorer som också hindrar ett relationellt lyssnande, bland annat stora barngrupper, en stationsindelad och avdelningslös miljö och inte minst att man uttryckligen undvek att arbeta med anknytning och att omsorgsaspekten var starkt nedtonad.

Vad får det för konsekvenser för barnen?

– Konsekvenserna avspeglade sig i barnens intervjusvar – de beskrev en väldigt reglerad förskoletillvaro där de inte hade mycket inflytande eller kunde hävda en motstridig åsikt och där leken, som enligt barnen var det viktigaste, fick för lite utrymme. Barnen upplevde sig inte heller vara lyssnade till i någon större utsträckning. Det intressanta är att när barnen beskrev att pedagogerna hade lyssnat så berättade de om gånger när pedagogerna varit lyhörda, tröstat och bistått – alltså lyssnat relationellt.

Vad kan förskollärare lära av din forskning?

– För mig var det överraskande hur pedagogerna tystade sina egna ifrågasättande tankar och i stället lyssnade till Reggio Emiliainspirerade ”måsten” och ”inskränkningar”. Jag hoppas att min avhandling kan inspirera till samtal om det som är problematiskt i den egna praktiken och till diskussion om ”varför gör vi egentligen så här”.

Kan du ge exempel på Reggio Emiliainspirerade ”måsten” och ”inskränkningar”?

– Måsten är till exempel att jobba med observation, pedagogisk dokumentation och i projekt, arbeta i storarbetslag, i en stationsindelad miljö, att besvara barnens frågor med en motfråga och inte ha ”färd­igt” material som leksaker på förskolorna. Med ”inskränkningar” menar jag att begrepp som omsorg, anknytning och behov hamnat på undantag. Jag tror att det kan bottna i att det har skapats en polarisering gentemot en så kallad ”traditionell” förskolepedagogik och i polariseringens spår har viktiga begrepp som behov och omsorg rensats bort.

Hur gör en pedagog som lyssnar väl på barnen, enligt dig?

– En lyssnande pedagog möter barnen med inlevelse, är känslomässigt närvarande och ger ett lyhört gensvar – och så lyssnar vi egentligen automatiskt i mellanmänskliga relationer. Men det krävs en organisation och ett arbetssätt som gör det möjligt att lyssna på det sättet. Det blir svårt att vara en lyssnande pedagog om man förväntas lyssna via observation och dokumentation och rikta in sitt lyssnade i projekt, om man inte förväntas lyssna till barns behov av stöd och inte kan upprätta varaktiga relationer till barnen eftersom man jobbar i storarbetslag.