Rojas: Min distansuppgift i bild slutade med att en vit pudel blev rosa

Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i praktisk-estetiska ämnen

4 feb 2021

Krönika Framför mig ser jag mamman som håller sin flicka tryggt i sin famn. Dottern tittar ner och motvilligt riktar hon sedan blicken mot kameran. "Du", säger mamman till mig.
Jag andas lite snabbare och väntar spänt på fortsättningen.

Som de flesta vet går vi just nu igenom en fas av nytänkande och helt nya sätt att se på tillvaron. Vi tvingas tänka om, improvisera och tänja våra gränser. Som pedagoger har vi lärt oss att använda förnuftet och våra erfarenheter i mötet med eleverna. Varje situation är unik. Som bildpedagog vill jag på några få minuter ge eleverna en injektion i ett viktigt ämne: bildkonst.

Jag trixar och fixar med olika material och redskap inför kommande lektion. Här måste jag tänka mig in i vad eleverna eventuellt kan tänkas ha hemma när undervisningen nu sker på distans och i elevernas egna hem. Jag tänker på vad en familj kan ha hemma som kan bidra till min lektion. Nej, inte så mycket när jag tänker efter. Möjligheten att hämta lite material på kulturskolan blir då en bra lösning.

Online-lektionen flyter på

Jag förbereder min lektion. Det slår mig att crêpepapper har olika egenskaper som är värdefulla i undervisningen. Pappret kan användas för att arbeta med olika perspektiv och nyanser. Och jag lägger till saxen för att träna och testa motoriken.

Min online-lektion flyter sedan på trots min enkla kamera vinklad mot mina instruktioner och exempel. Crêpepappret får effekter när eleverna tillsätter lite vatten. Som pedagog ser jag med glädje när de leker och testar olika varianter. De tar sin vattenflaska och sprayar sina bilder. Genom skärmen ser jag infärgade barnfingrar i skiftande kulörer. Eleverna visar stolt upp sina bilder. Crêpepapper färgade på konstnärligt vis vilar tryggt på vit skrynklig botten. Nyanserna träder fram, arbetsytorna där hemma kanske kladdiga. En och annan rynkad panna bland föräldrarna, men de fantastiska skapelserna har inte plats för dessa rynkor. Glädjen övervinner allt. Nya erfarenheter blir till. Lektionens få minuter tar slut. En nöjd pedagog gör sig redo att planera nästa lektion.

Men varför är föräldern där?

En vecka har nu gått sedan lektionen med crêpepapper. Nu är det dags för nya konstnärliga äventyr. Jag ansluter mig till gruppen, samma tid och veckodag som sist. De flesta eleverna har redan hunnit före mig och väntar otåligt på mitt pedagogiska upplägg. Men, varför syns en förälder bakom kameran på min lektion?

Mamman inleder samtalet med att vänligt hälsa. Det minskar min oro för att jag ska ställas till svars för förra lektionens kladdiga bord, vatten som spillts på golv eller spår från barnfingrar på väggen. Men riktigt säker kan jag inte vara.

"Hej", säger jag med ett oroligt leende.

Framför mig ser jag mamman som håller sin flicka tryggt i sin famn. Dottern tittar ner och motvilligt riktar hon sedan blicken mot kameran.

"Du", säger mamman till mig.

Jag andas lite snabbare och väntar spänt på fortsättningen.

"Jag är tacksam att min dotter får glädje och inspiration av bildundervisningen. Den engagerar till och med hela familjen. Häromdagen testade min dotter sin nyvunna bildteknik med det röda crêpepappret på vår hund i en vattenfylld balja. Den vita lekfulla hunden är nu mera rosa…", säger mamman och fortsätter:

"Vi har tvättat henne ett antal gånger utan att lyckas återskapa pudelns vithet. Den är snarare aprikos."