Dina val styr vad eleverna lär sig

Illustration Maja Modén

Att vara didaktiskt kompetent är att kunna anpassa sin undervisning till den specifika situation – till de elever, till det innehåll, till det klassrum – som man befinner sig i. Didaktik är svaren på frågorna ”Vad?”, ”Varför?” och ”Hur?”. Numera lägger man dessutom ofta till ”För vem?”, säger Karin Hjälmeskog, lektor i pedagogik med didaktisk inriktning vid Uppsala universitet och med särskilt fokus på frågor om genus och jämställdhet, hem- och konsumentkunskap och utbildning, konsumtion och hållbar utveckling.

Vad skiljer då ämnesdidaktik från allmän didaktik?

– När vi pratar om didaktik pratar vi om läroplanen, eleven och läraren, och relationen dem emellan. När vi gör en distinktion och i stället säger ämnesdidaktik tittar vi på vad som är speciellt för ett visst ämne, som till exempel idrott och hälsa, när det kommer till relationen mellan läroplanen, eleven och läraren, förklarar Dean Barker, lektor och ansvarig för idrott och hälsaspecialiseringen på Masterprogrammet i didaktik/ämnesdidaktik vid Göteborgs universitet.

Den didak­tiska utmaningen är att göra medvetna val

Enligt Karin Hjälmeskog och Dean Barker delar hem- och konsumentkunskap och idrott och hälsa en ämnesdidaktisk svårighet, nämligen att delar av ämnesinnehållet är komplext. Det finns inget

ensidigt rätt eller fel när det kommer till sådant som hälsa och miljö. Det gör att många lärare upplever att det är svårt att undervisa om de områdena.

Karin Hjälmesko Foto: uu.se

– Det finns olika idéer kring hur man ska undervisa om hälsa. Om man har ett salutogent förhållningssätt kan många saker vara hälsosamma, till och med att dricka öl, vilket brukar få blivande lärare att brista ut i ett ”Va? Det kan vi väl inte säga till våra elever!”, säger Dean Barker med ett skratt och fortsätter:

– Ett mer traditionellt, sjukdomsfokuserat förhållningssätt där hälsa handlar om att leva nyttigt och hålla sig vältränad för att inte drabbas av diabetes eller andra välfärdssjukdomar känns för många lärare enklare. Det stämmer också bättre med allmänhetens och politikernas syn på hälsa, men även joggning kan vara ohälsosamt och leda till skador.

Vad är den ämnesdidaktiska lösningen?

– Vi lärare måste bli mer bekväma med att vara obekväma. När saker är komplexa och komplicerade måste vi våga säga att det är så det är. Att saker kan vara hälsosamma på ett sätt och ohälsosamma på ett annat, konstaterar Dean Barker.

Även miljöområdet är som bekant komplext. Karin Hjälmeskog berättar att forskning visar att lärare har en tendens att bli normativa när de undervisar om miljö och hållbar utveckling. Det vill säga att de lär ut att det finns ett rätt sätt att tänka och göra.

– All undervisning är normativ, genom att vi väljer ett visst innehåll och vissa metoder samtidigt som annat utesluts, och inom vissa områden sägs det explicit att lärare ska vara normativa, exempelvis ska vi enligt läroplanen uppfostra demokratiska medborgare. Inom andra områden, som till exempel hållbar utveckling, passar det kanske bättre med ett mer pluralistiskt förhållningssätt där läraren berättar att det här anses rätt just nu men så är det kanske inte om något år när vi vet mer, säger hon och fortsätter:

– Den didaktiska utmaningen är att göra medvetna val så att jag som lärare vet när min undervisning är normerande, faktabaserad eller pluralistisk. Vilket val jag som lärare gör får konsekvenser för vad eleverna lär sig. Det är därför viktigt att verkligen reflektera över vad man vill att ens elever ska lära sig och göra sina val utifrån det.

Många lärare, både nyutexaminerade och mer erfarna, anser att de har fått för lite ämnesdidaktik under sin utbildning. En möjlig orsak som Karin Hjälmeskog nämner är en förändring i början av 2000-talet som tycks ha gått många lärare och skolledningar förbi. Nämligen att när lärarutbildningens praktik gjordes om till VFU, verksamhetsförlagd utbildning, var tanken att studenterna inte längre skulle lära sig så mycket metodik på högskolan utan mer av sin handledare under den verksamhetsförlagda utbildningen ute på skolorna.

– Men den förändringen fick inte genomslag i praktiken och fortfarande får en del studenter som är ute på VFU höra ”Men har ni inte fått lära er det på högskolan?” fast det är på skolorna de ska få lära sig metodik. Det är förstås inte bara lärarnas fel, de borde ha fått lite andra förutsättningar för att göra sitt jobb som handledare. Förhoppningsvis blir det bättre nu när samarbetet mellan skolorna och högskolorna ökar genom införandet av övningsskolor.

Lärare måste bli mer bekväma med att vara obekväma

Dean Barker tycker ändå att svenska blivande lärare i idrott och hälsa får tillräckligt med ämnesdidaktik, som ju är mer än bara metodik, under grundutbildningen. Han har även arbetat som lärare i idrott och hälsa i bland annat Schweiz.

– Jämfört med utbildningen där är det mycket mer fokus i Sverige på hur man lär ut. I Schweiz handlar utbildningen mer om att lära sig själv att göra sådant som att hoppa höjdhopp, men i Sverige får lärarstudenterna lära sig organisera sin undervisning på olika sätt och på olika nivåer.

Dean Barker

Man talar också mycket mer om inkludering här, konstaterar Dean Barker.

Hans känsla är också att de blivande lärarna i idrott och hälsa får mer ämnesdidaktik än de som ska bli lärare i teoretiska ämnen.

– Ja, det är i alla fall vad jag ofta har fått höra av våra studenter som också läser teoretiska ämnen. De säger att i de teoretiska ämnena är det mer fokus på innehållet och inte så mycket på hur man lär ut det.

Vad beror det på tror du?

– Jag tror det beror på att vi idrott och hälsalärare är så måna om att eleverna ska få en god erfarenhet av vårt ämne, vi vet att det är känsligt för många att göra saker framför andra, och vi pratar därför mycket om hur vi ska göra. Riktigt så tror jag inte att man tänker i de teoretiska ämnena, i alla fall gjorde man nog inte det förut.

Karin Hjälmeskog tar avslutningsvis upp en ämnesdidaktisk svårighet som är speciell för hem- och konsumentkunskap. Nämligen risken att läraren låter undervisningen styras av sunt förnuft i stället för av medvetna didaktiska val. Detta eftersom kunskapen som lärs ut är så vardagsnära.

– Det är lätt hänt att det händer något när läraren städar, tvättar, lagar mat som får läraren att tänka att det här måste jag lära mina elever för det behöver de kunna, och så blir undervisningens fokus på det i stället för på det som står i läroplanen. Lösningen är återigen att vara medveten om sina val och dess konsekvenser.