Varje uppdrag kräver mycket sammanställande och analys.
Framgång med rörligt förskolestöd
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Förskolan
Särskilt stöd Pia Svensson är förskollärare, Anne Sterner socionom och psykoterapeut – tillsammans är de ett ambulerande stödsystem som rullar runt mellan förskolorna i Jönköpings kommun.
Berätta om hur projektet startade!
Anne: Kommunen har haft rörligt elevstöd för grundskolan i snart 15 år, med specialpedagoger i par, men när man bestämde sig för motsvarande team för förskolan utvecklades idén. Pia och jag kommer med olika kunskap om och erfarenhet av vikten av tydlig struktur och pedagogik. Vi blev ett tvärvetenskapligt litet team, det har varit väldigt lyckosamt att vi kompletterar varandra så bra.
Pia: Vi fick slå våra kloka huvuden ihop och fundera på hur processen skulle se ut. Vi är ute två veckor i stöten, det brukar bli ungefär tolv förskolor per år.
Hur kan behoven se ut?
Anne: Det kan handla om tydliggörande pedagogik, att prata om olika svårigheter som barn kan ha med samspel eller kommunikation, eller koncentrationssvårigheter, men också egna dilemman som personalen behöver prata om.
Hur funkar det rent praktiskt?
Pia: Rektor skickar in en uppdragsförfrågan och vi ställer frågor om vad de gjort tidigare. Ofta har man gjort mycket redan innan vi kommer ut men vi har med oss utifrånperspektivet.
Anne: Ofta vill man ha hjälp med att göra strukturer och rutiner ännu tydligare för att underlätta arbetet, det kan handla om hur man förhåller sig till barn som utmanar mycket, eller att man behöver fler infallsvinklar för att göra lärmiljöerna så tillgängliga som möjligt.
Pia: Många gånger kan pedagogerna själva komma på svaren när de får sitta ner och bolla och reflektera lite, och vi bekräftar det de gör. Vi skruvar lite grann på det som fungerar och ser vad som händer.
Anne: Man blir imponerad av att alla är så flexibla och med på förändring. De sätter i gång direkt, och både de och vi kan se att ”det händer grejer här”.
Pia: Precis i början kan det kännas lite konstigt, det kommer in två personer som är med, men ska vara osynliga. Men efter ett par dagar upptäcker de att vi inte är så farliga och att vi är där för deras skull. En del säger att det här borde alla få, lite tid att reflektera och någon utifrån som ställer nya frågor.
Vad tycker barnen?
Anne: Vi lägger mycket arbete på att skapa relationer med personalen, vi är ju främlingar som kommer och tittar, men barnen är så vana vid att det är mycket folk. Vi får läsa sagor och lägga pussel och dra på galonisar men ibland får vi gå undan lite, vi ska ju inte vara extrapersonal.
Har ni stött på några svårigheter?
Anne: Nä, jag kommer faktiskt inte på något! Det är ett så väldigt roligt jobb. Vi har ju haft rätt fria händer att utveckla vårt lilla team. Det är inte heller svårt att ändra på saker när vi bara är två.
Pia: En extra styrka är att vi tillhör en grupp inom förvaltningen, där vi kan få stöd och hjälp från till exempel specialpedagoger eller psykologer som kan gå in om det behövs. Jag fascineras av hur snabbt det kan bli förändring. Pedagogerna är så flexibla och villiga att göra något åt sitt dilemma, och det blir som ett självgenererande system. Vi får se att de lyckas och de får se att det går bra, och så fortsätter det.
LÄS ÄVEN
Så hanterar du härskarteknik på jobbet
Marie Eriksson: ”Kan barnen själva leda digitaliseringen?”
Frida Kahlo för de yngsta – vilket konstlyft!
