Krönika Under 2020 känns det som att steget bort från lärarbanan kommer närmare och närmare, skriver Mattias Axelsson.

Mattias Axelsson, undervisar på bygg- och anläggningsprogrammet vid Bräckegymnasiet i Göteborg. Foto: Anna-Lena Lundqvist
Jag är född i slutet av sjuttiotalet och har därmed levt igenom Tjernobyl, 90-talskrisen, terrorattacken mot World Trade Center och tre olika läroplaner. Som historielärare vet jag att det är vanskligt att jämföra och att försöka ställa historiska händelser i relation till nutiden, men år 2020 är ändå något helt häpnadsväckande.
För egen del har det värsta rent fysiskt varit en veckas sängliggande med feber, men ur ett lärarperspektiv har jag aldrig haft ett sämre arbetsår. De dryga femton år som jag undervisat på olika skolor i Göteborgsområdet har inneburit en rad förändringar, vissa förbättringar men många försämringar. Ökade krav och minskade resurser har löpt som en röd tråd genom mina yrkesår. Trots att jag vid några tillfällen funderat på andra yrkesval har jag aldrig seriöst försökt ta steget bort från lärarbanan. Men under 2020 känns det som att steget kommer närmare och närmare.
När året började efter ett välbehövligt jullov var det mesta som vanligt. Mina elever kom tillbaka, ungefär lika glömska men härliga som vanligt. Mina kollegor var kanske något fetare efter julmaten, men det var ändå ett kärt återseende.
Sedan hände det där som kommer att definiera år 2020 för all framtid. Till en början ryckte jag, liksom de flesta andra, på axlarna. En handfull döda och några hundratal insjuknade var väl inget spektakulärt. Men ju mer information som kom och ju fler som drabbades, desto mer insåg vi att det här var på riktigt. Visst, det går att argumentera för att andra sjukdomar dödar fler människor årligen eller att historiska epidemier varit värre - men faktum kvarstår att den påverkan som varit på samhället är utan jämförelse i modern tid.
När vi under året gått på knäna för att sy ihop olika lösningar så fortsätter kommun efter kommun att underfinansiera skolan.
När våren smög sig fram i Göteborg kom beskedet att alla gymnasieelever skulle undervisas på distans. Jag hade visserligen erfarenhet från vux att undervisa så, men då gällde det just vuxna elever och det fanns en anledning till att jag sökte mig därifrån. Att bara möta sina elever i ett rutnät på en datorskärm är verkligen något som dödar den lust som finns med att vara lärare. För om det är något jag har lärt mig under mina yrkesverksamma år så är det att läraren i klassrummet är den som kan göra skillnad. En lärare som kan instruera, berätta och förklara är centralt. Det kan du inte göra alls på samma sätt framför en laptop.
Efter den märkligaste skolavslutningen i mitt liv hoppades jag ändå att höstterminen skulle innebära någon form av återgång till normalitet, vilket var fallet initialt. Men när kurvorna pekade åt fel håll blev det successivt mer och mer distansundervisning. Och två veckor före jul var det dags igen för alla elever att gå hem.
Dock är det nog inte distansundervisningen i sig som gör att jag funderar på att byta yrke. Det är den totala oförståelse som finns för lärares verklighet från politiskt håll. När vi under året gått på knäna för att sy ihop olika lösningar så fortsätter kommun efter kommun att underfinansiera skolan. Snillrika konsulter ser möjligheter att effektivisera när undervisningen nu kan skötas på distans. Färre lärare kan göra mer jobb på kortare tid. Tror de.
Men en sak är glasklar - om konsulterna får igenom sina förslag om mer permanent distansundervisning, då kommer åtminstone jag sluta som lärare.