Skytte: Nej, ADHD är ingen superkraft i skolan
Krönika Den här kraften är så svår att kontrollera i miljöer där den inte ges utrymme. Miljöer som sällan är anpassad för den – som skolan, skriver idrottsläraren Alexander Skytte.
Ibland talas det om att ADHD skulle vara någon form av superkraft. Jag har alltid varit kritisk till det uttalandet. Impulsiviteten har för mig så ofta slutat i en djup ångest och försök att aktivt förtränga jobbiga situationer som den medför. Jag har kommit på mig själv som yngre att högt säga till mig själv ”tänk inte på det där, tänk inte på det där TÄNK INTE PÅ DET DÄR!” när tankarna flyter över till en dålig situation som inträffat. Då skäms jag, får ångest över vad jag gjort och önskar mest av allt i världen att jag kunde slippa göra sådana saker. Varför gör jag sådant här? Varför kan jag inte bara stå emot, som alla andra?
Men ju mer jag tänker på den här kraften, den här impulsiviteten, så ligger det ändå mycket i den. Och särskilt när jag tänker på hur vissa elever fungerar. Det finns en impulsartad, explosiv glädje som på ett sätt är helt unik. Den är svår, om inte omöjlig, att finna hos andra.
Finns inget ont uppsåt
Det svåra är att kontrollera den. Som barn leder det ofta till att man gör impulsartade saker i eufori som inte alltid blir så bra. Den här kraften är så svår att kontrollera i miljöer där den inte ges utrymme. Miljöer som sällan är anpassad för den – som skolan. Skolan ger sällan utrymme för den impulsivitet och spontanitet den ger upphov till. Men framförallt så är inte förmågan att avgöra snabbt vad som är en bra eller dålig impuls fullt utvecklad hos barn.
Det här ser jag dagligen hos mina elever. En elev som är så sprudlande av glädje och energi att hen kastar en boll rätt i huvudet på en annan innan leken ens börjat. Det syns så tydligt att det inte finns någon illvilja i det, inget ont uppsåt. Bara en sådan livsglädje och vilja att dela den med andra, men en brist på att avgöra vad som är ett bra sätt. Och att stå emot dåliga. Som barn går man i många av dessa fallgropar, ofta samma – gång på gång. Jag ser den här glädjen, men jag ser också den djupa ångesten jag själv kände som ung, som skapas när saker blir fel.
Gäller att hitta sin plats
Men det blir bättre. Som vuxen är den här glädjen, impulsiviteten och spontaniteten helt ovärderlig. Jag hade aldrig velat vara utan den. Det kräver mycket träning, både social och mental, för att lära sig hantera den. Framför allt kanske lite mognad. Det är inte en superkraft i skolan, men en superkraft för livet. Det ”enda” man behöver göra är att hitta en miljö där den är accepterad. Där den bidrar. Där den är önskad.
En sådan positiv energi gör livet mycket roligare för både en själv och andra i sin närhet. Jag tror att världen vore en fattigare plats om vi inte hade den.
Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.
LÄS ÄVEN
Skytte: Elever som triggas lätt får aldrig tvingas in i en oönskad roll
Skytte: Har elevernas uppförande påverkan på deras betyg?
Skytte: Därför tillåts elever bete sig respektlöst mot lärare
