”Jag hade en liten betygsbok – det var allt”

Foto: Anders Deros

När skolinspektör Nilsson kom till Hemmeslöv skola i Båstad satt eleverna rakryggade i bänkarna. Och småskollärarinnan Mary-Ann Norrstam minns hur stolt hon var.

– De var alltid så artiga. Jag älskade mina elever och de älskade mig.

Året var 1949 och 21-åriga Mary-Ann hade precis tillträtt sin första tjänst. Skolan var en B-skola där årskurs ett och två gick i samma klass.

Inspektören var främst intresserad av att kontrollera två områden: Vad kunde barnen om kristendomen? Och hade de ordning i sina bänkar och anteckningsböcker?

Och jodå, berättar Mary-Ann, de inledde varje dag med bön och psalmer. Dock hände det att det var lite stökigt i både bänkar och böcker.

– Då lovade jag att vi skulle bättra oss till nästa gång, minns hon leende.

Mary-Ann var ledig på kvällarna. Man höll sig till läroböckerna och gick igenom dem från pärm till pärm. Men hon vill inte beskriva sin undervisning som renodlad kateder­undervisning. Hon sprang ständigt omkring mellan bänkarna, alltid angelägen om att alla elever skulle kunna följa med i undervisningen.

I dag är hon 92 år och har en drömsk blick när hon berättar om sin lärargärning, vars undervisning var sig ganska lik under de fyrtio åren i tjänst. Starkast minnen har hon från 50-talet. Hennes berättelser är fria från stress och krav.

– Man gjorde så gott man kunde. De flesta eleverna kom från lantbrukarhem och var angelägna om att ta del av undervisningen, säger hon.

Ofta inleddes skoldagen med att eleverna delades in i två grupper. Tvåorna kunde ha tyst matematik medan ettorna läste högt.

– Läsningen bestod alltid av ljudning och nästan alla kunde läsa när de skulle börja trean. Det var så fantastiskt att se glimten i deras ögon när de hade knäckt koden.

Ett annat ämne var ”uppförande och ordning”. De övriga tre ämnena var gymnastik, hembygd/naturlära och sång. Att lära eleverna skrivstil var viktigt och när Mary-Ann börjar tala om det förstår jag varför hon då och då tittar lite undrande på mitt anteckningsblock, fyllt med en för andra totalt oläslig skrivstil.

Mary-Ann höll i samtliga ämnen själv. Betygen skrevs upp i en liten beige och förtryckt betygsbok.

Betygen bestod av sju steg: A, a, AB, Ba, B, BC och C. Mary-Ann minns att alla hennes elever fick stort A i ordningsbetyg.
Foto: Anders Deros

– Det var svårt att sätta betyg. Jag tittade i deras böcker och tänkte på hur de talade och svarade på frågor. Någon gång bad jag en kollega i grannskolan om hjälp men han tyckte inte att det var så mycket att tala om. ”Det är ju bara att skriva lite”, sa han.

På den tiden litade människor på sin lärare. Det var en ansedd person i trakten och Mary-Ann minns bara två tillfällen då hon fick kritik från föräldrar. Exempelvis på 1970-talet då en mamma påtalade att eleverna inte hade fått någon sexualundervisning.

– Då förklarade jag att det fick barn lära sig om lite senare, om de inte redan visste. Vid det andra tillfället ställde jag in idrotten på grund av eleverna hade varit stökiga. Det var inte heller populärt.

Mary-Ann har arbetat på tre skolor i sitt liv. De sista trettio åren jobbade hon på Marieskolan i Marieholm där klasserna växte sig större och större. Och det var nu, under 1970-talet, som moderniseringen av skolan sakta började märkas av. Ibland fick hon stöd av en speciallärare, klassrummen blev ljusare och större och synen på lärares uppdrag blev alltmer nyanserad.

Men det var först under den andra halvan av åttiotalet som läraryrket började bli mer strikt, upplever hon.

– Då skulle man anteckna precis allt som man gjorde och meddela hur eleverna hade det.

Särskilt betungande var det nog ändå inte, konstaterar hon.

Och det fanns fortfarande inte några utförliga kunskapskrav att förhålla sig till. I alla fall inte på hennes skola.

– Ibland diskuterade jag betygen med en speciallärare och vi hade alltid samma uppfattning om vilken nivå eleven låg på.

Men i övrigt har hon svårt att minnas vad som skulle dokumenteras, bortsett från att hon hade en bok där hon skrev in frånvaro och förseningar.

När Mary-Ann försöker sammanfatta sin yrkestid konstaterar hon:

– Allt var bra. Jag älskade ju min skola.